Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
en gammal »Entspekter» af äkta skrot och korn, som begriper allt,
till och med Liebigs nymodiga åkerbruksläror, städse slagfärdig i
ord och handling, podagrist och likväl menniskovän, madam Nüss-
lers trogne tillbedjare, fordomdags på en gång tvenne jungfrurs
fästman och likväl gammal ungkarl, liberal klubbmedlem och folk-
talare samt, framför allt, oöfverträffad mästare i språket. Xid hans
sida, fast ej i jemnhöjd med honom, icke ens i »den tyska stilen»,
står Havermann, den mångpröfvade, misskände, trofaste, hederlige
förvaltaren, mera intressant som konflikternas medelpunkt än egent-
ligen som personlighet. Med djup menniskokännedom och säker
konstnärshand har Reuter uppdragit porträtten af herrarne von
Rainbow, fader och son, den förre en svag, men välvillig, alltid
nobel landtadelsman, den senare, Axel von R., en i botten god,
men bortskämd, inbilsk husarlöjtnant, hvilken, sedan han tagit
afsked och slagit sig ner på sitt skuldbelastade gods, utför en äkta
junkers rol med ända till vidrighet gränsande natursanning. En
dubbelbild af samma art är juden Moses, den strängt redlige, men
ytterst försigtige affärsmannen och låneförsträckaren, och hans son
David, ett lättsinnigt, skojaraktigt subjekt, som, obekymrad om
sättet, vill vara med öfver allt der pengar kunna förtjenas och
derför icke drar i betänkande att låna hjelpsam hand åt den guds-
nådlige, inbitne skurken Pomuchelskopp. I Nüsslerska familjen har
Reuter gifvit oss den tilltalande genrebilden af ett förmöget neder-
tyskt bondehus: en trög och tystlåten husfader, sjelf rika för-
äldrars barn, en rask, vänlig, hjelpsam husmoder och ett par hjerte-
goda, fast något menlösa döttrar, dem föräldrarna efter bästa för-
stånd söka göra delaktiga af s. k. högre bildning, ett sträfvande,
som snart lider betänklig rubbning genom tvenne unge mäns upp-
trädande på scenen, afhvilka, efter en rask, under komiska biomstän-
digheter utförd förlofning, hvar till sist tar sin som följeslagerska
genom lifvet. Polichinell-rolen i stycket har Reuter anförtrott åt
hr Fritz Triddelfitz, »vindthunden», som Bräsig mindre smickrande
titulerar den elegante unge landtbrukslärlingen med det godmodiga,
fast något inbilska sinnelaget och det lätt antändbara hjertat. Men
sjelfve Fritz, som en gång »var så full med dumheter som åsnan
med gråa hår», som stälde till så mycken oreda och förargelse och
som hade en så genomgående otur med sina spekulationer i häst-
och fruntimmersväg, sjelfve Fritz blir till slut en förståndig karl
och får sig en älskvärd, snäll fru. — Reuter säger sjelf, att han
skrifvit denna historia icke för tmgt folk, utan för de gamle, som,
när de gå att ta sig en eftermiddagslur på soffan, taga med sig
en bok för att jaga bort flugorna från näsan och grillerna ur huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
