Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 407
vudet, och vi, som icke längre höra till »det unga folket», äro
honom hjertligt tacksamme derför. Vi behöfva något annat än
Öfverspänd känslosamhet och trugade, halfsanna eller rentaf ona-
turliga karakterer, som jagas ur den ena situationen i den andra;
vi behöfva sann känsla, verkligt lif, ren luft, något lugn och, hvar-
för icke, vi behöfva, så många af oss, äfven en smula glädje, låt
vara att det också icke är någon annan än diktens. Allt detta
har Reuter skänkt oss, och just i det sist nämda hänseendet har
hans godlynta humor visat sig vara en verklig »sorgbrytare»; hans
muntra skämt och okonstlade löje ha bragt mången mun att le,
som eljest sedan länge kommit ur den vanan. Derför äro vi honom
också tack skyldige.
Ut mine Stromtid betecknar höjdpunkten af Reuters konst-
närsverksamhet; sedan dess har man hos honom velat finna ett
tillbakagående, en afmattning. 1866 utkom Dörcliläuchting (öfver-
satt på svenska med titeln »Hans Höghet») och året derefter De
meckelnbörgschen Montecchi un Capuletti oder De Deis’ nah Kon-
stantinopel. Det är möjligt att i dessa, tvenne sista större alster
af Reuters lekande penna ett aftagande i framställningskraft är
förnimbart, och i så fall kan man derför finna en helt naturlig
förklaringsgrund: nära sextio år rulla icke spårlöst hän öfver nå-
gons hufvud. Men hellre än i tidens stilla frätande, slappande
inverkan på konstnärens själ, skulle vi vara böjde att söka orsa-
ken till dessa berättelsers ovedersägligen ringare anspråk på vårt
deltagande i sjelfva de behandlade ämnenas mindre fördelaktiga
beskaffenhet. I »Hans Höghet» har Reuter gifvit oss en humoris-
tisk sedeskildring från clet förgångna seklets hoflif, sådant detta i
afgjordt grotesk perukstil gestaltat sig i flertalet af de tyska duodes-
staterna, här specielt Meklenburg-Strelitz. Kring den af kronisk
kassafeber lidande, men icke desto mindre bygnadslustige, halfför-
ryckte, åskrädde, men likafullt mäkta despotiske »landsherren» Adolf
Fredrik, den fjerde i ordningen, har Reuter grupperat en originel
samling af trogne undersåtar, som hvar i sin stad få dansa efter
högstdensammes pipa, och bära tyngden af hans egensinnighet och
nycker. Hans Höghet är qvinnohatare, följaktligen får ingen vid
hofvet, icke ens den hertiglige »löparen», ha några funderingar på
giftermål. Hans Höghet är mycket skrockfull, men framför allt
kujon när åskan börjar mullra öfver hans nattmössa; följaktligen
måste konrektor Aepinus, den hederlige, olyckligtvis ende natur-
kunnige mannen i »Nigen—Bramborg», hals öfver hufvud skynda
upp på slottet med sin primitiva elektricitets-maskin, så snart det
svartnar vid horisonten. Öfver allt råder likväl en högre försyn:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
