Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
Hertig Fredrik Adolf, som fruktat och bäfvat så mycket för tor-
dönet, rycktes från detta jordiska lifvet af en vanlig lumpen sotdöd,
om vi minnas rätt anno 1794, i sin ålders femtiosjette år; och han,
som så illa kunde lida qvinnor och giftermål, såg sig dock nödd
och tvungen att dessförinnan gifva sitt höga samtycke till afslu-
tandet af en qvadrupelallians för lifvet mellan fyra giftaslystna par,
och detta till på en enda dag. Det var så mycket mera påkostande
som dessa personer — den manliga halfvan förstås — stodo i ett
visst närmare förhållande till Hans Höghet: hofrådet Althmann,
förut tre gånger gift, men fräck nog att vilja göra om det ännu
en fjerde, var tyrannens enda hjelp i svåra penningknipor; kon-
rektor Aepinus var som sagdt är en oumbärlig tröstare när åsk-
smällarne hvitmenat den hertigliga kinden och drifvit det hertig-
liga blodet ner i tofflorna; advokat Kägebein var nyutnämd hofpoet,
och löparen Halsband i sjelfva verket ingenting annat än en slaf,
som Hans Höghet saklöst kunde låtit hänga, om han fallit på den
idén. Och likväl måste Hans Höghet gifva med sig! — Kring
dessa splittrade kärleksförhållanden vänder sig nu hela historien,
som för öfrigt är anlagd på det torroliga och rikligen späckad
med anekdoter och infall, af hvilka senare ett och annat är skä-
ligen sökt. Brist på anordning och sammanhållning kan visserligen
icke läggas denna berättelse till last, och hvad sjelfva detaljbe-
handlingen vidkommer, äro vissa partier mästerligt utförda; men
öfver det hela hvilar icke detta milda, varma, välgörande ljus, som
Reuter åt sina föregående taflor lånat af sin egen erinrings mor-
gon- och middagssol, och det lif, som rör sig i dessa bilder, yttrar
sig mera som magnetiska ryckningar, framkallade af reflexionens
stål, än som sjelfständig verksamhet inifrån af varelser med verk-
ligt kött och blod. Reuters humor har här skapat på egen hand,
utan hjelp af den omedelbara uppfattningen, utan den försmältande
känslans biträde, och barnen ha också blifvit ett slags homuncidi,
eller snarare kasperle-dockor, åt hvilka man, när de, som här,
regeras väl af förevisaren-direktören, skrattar rätt hjertligt, så
länge man står framför den lilla teatern, men hvilka man glömmer,
så snart man vändt ryggen till eller uppmärksamheten tillfälligtvis
blifvit afledd genom ett slagsmål mellan pojkar på gatan.
Reuters sista större arbete är Resan till Konstantinopel.
Stränge granskare ha i denna reseskildring, som dock hufvudsak-
ligen är en roman, velat finna en fullständig utmattning hos be-
rättaren och bedt honom taga bättre vara på sin reputation eller
sluta att skrifva, innan det tar slut af sig sjelft. Så farligt är det
väl icke heller. I »Resan till Konstantinopel» har Reuter, enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
