Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 409
vårt förmenande, visserligen felat i hvarjehanda mot de fordringar
kritiken har rätt att ställa på en författare af så stor begåfning: han
är till exempel allt imellanåt icke blott hvad tysken kallar »schnack-
selig«, utan äfven här och der verkligt långtrådig, afgjordt sen-
timental, och hans humor, det måste medgifvas, sjunker icke sällan
ned till en temligen andefattig komik; men alla dessa brister låta
åtminstone delvis förklara sig ur sjelfva det ämne Reuter valt till
behandling och ur den olycksaligt hermafroditiska form, i hvilken
han inbringat detsamma. Reuter har nämligen fallit på den idéen
att i en roman göra sig till godo åtskilligt af hvad han sett som
deltagare i en af de bekanta Stangenska utfärderna till Österlandet,
och har till den ändan på resande fot försatt alla hufvudperso-
nerna i sitt drama, så när som på Karl Jahn, hvilken i sjelfva
verket icke heller är någon hufvudperson, utan blott Helene Groter-
jahns hemlige tillbedjare och blifvande äkta man. Berättelsens
romantiska uppränning är nu den, att mellan familjerna Jahn och
Groterjahn — liksom på sin tid mellan familjerna Montecchi och
Capulette — uppstått ett dödligt hat på grund deraf att gubben
Jahns vindthundar råkat bita ihjäl fru Groterjahns »pageluner»,
d. ä. påfåglar. Detta kan fru Groterjahn, som oss imellan sagdt
är ett hår af hin onde, aldrig förlåta; det låg nu i hennes natur
att icke imottaga erbjuden försoning. Ytterligare tillkomna skäl
till missämja kunna vi, såsom ovigtiga i jemförelse med pagelun-
mordet, förbigå. Alltnog, fru Groterjahn hatade dödligt gamle
Jahn, oeh på en förbindelse mellan hans son och hennes dotter
var således icke att tänka. Man undvek hvarannan så vidt möjligt
var, då — o ödets nyck! — förde slumpen dessa dödsfiender till-
hopa som deltagare i en Stangensk resa till Konstantinopel. Här
hade andarne godt tillfälle att drabba samman; men, sanningen
att säga höllo sig bägge parterna i det längsta på den surmulna,
tysta defensiven. Gubben Jahn visar sig dock tillmötesgående,
Groterjahn är många gånger färdig att svika sin stolta gemåls
parti, Helene iakttager neutralitet så godt hon kan, men hennes
broder, unge hr Paul, fraterniserai- uppenbart med Jocken Klähn,
gamle Jahns trotjenare, som följer sin herre på färden, och upp-
träder med stor sjelfständighet, man kunde gerna säga näsvishet,
mot baron von Unkenstein, fru Groterjahns skyddsling och tilläm-
nade måg, som också är med. Fru Jeanette Groterjahn ensam
står orubblig, obeveklig. Slutscenen försiggår i Verona, vid Julias
sarkofag. Fru Jeanette är just beredd att högtidligt förkunna sin
dotters förlofning med baron Unkenstein, då motståndarne, som
under tiden skaffat sig bevis i händerna, rycka slöjan af den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
