Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 3. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. NOVEMBER.
ej pålitliga, och slutade med att återkräfva understödet, sedan
konstnären förklarat att lian icke ämnade återvända till sin be-
fattning i Berlin. Det var en upprörande behandling för Carstens
der han, nedböjd under umbäranden af alla slag, tänkte på ingen-
ting annat än att framkalla en gestaltverld af antik adel och djup-
sinnighet. Icke nog med att man ville återkalla honom till dags-
verket i Berlin, der hans «pund varit nedgräfdt «och han sjelf dömd
att surna bort», man ville slutligen att han skulle återbära fem-
ton eller sextonhundra Thaler till preussiska statskassan, som om
hans verksamhet för konsten ej varit värd den summan! Men det
vore obilligt att vid denna bedröfliga konflikt lägga skulden på
von Heinitz, som tvärtom visade en ganska stor tålmodighet och
en större välvilja än Carstens egna kolleger. Den höge embets-
mannen hade, såsom han sjelf säger, fått den nämda summan sig
ombetrodd och hade öfverlåtit den åt konstnären, for att bringa
vinst åt undervisningen i akademien eller åtminstone skaffa till
Berlin en välutbildad konstnär, hvilken kunde göra heder och gagn
åt Preussen, och han kunde icke svika sin embetsmannapligt. Det
är sjelfva det akademiska systemet, som visar hela sin ohållbar-
het i denna kuriösa strid mellan konstnären, som vet af ingen annan
pligt än realiserandet af sina idealer på fullkomligaste sätt, och
ministern, som enligt statuterna fordrar af akademiemedlemmen ett
visst föreskrifvet arbete. Är det engång konstnärens sak att arbeta, då
snillet inger honom syner, dem han skall framställa, så är det engrund-
väsentlig motsägelse att på denna hans verksamhet bygga något slags
tjenstefattning. Följden af denna motsägelse är, att den akademiska
befattningen tenderar till att motverka snillets utveckling inom kon-
sten, såsom den visserligen för Carstens skulle om intet gjort hans
mission i konsthistorien. Dermed kan väl icke påstås, att inne-
hafvandet af en akademikers plats i alla fall varit oförenlig med
snilleverksamhet, men slutsatsen är, att den är afpassad endast
för den, som utan att afvakta snillets ingifvelse begagnar kon-
stens framställningsmedel när som helst och till hvad som helst.
Så visst som Carstens måste afstå derifrån, om han ville vara den
impulsgifvande konstnären, så visst kunde de andre professorerne,
Rehberg, som samtidigt med Carstens bedref sina studier i Rom i
all statutmässighet, Moritz, Frisch och Weitsch och hvad allt de
rutinerade artisterne må hafva hetat, till ministerns fulla belåten-
het behålla sina platser på den akademiska ställningen. För bubb-
lorna, som en tid simmade på utvecklingens ström och sedan spår-
löst försvunnit, var akademien som ett stort och stadigt skal att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
