Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 3. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
Afser man endast den äkta konstproduktionen, har skörden
under senaste århundraden sannerligen icke utfallit sä rik. A äxten
ser ut att vara ymnig nog, men de fulla axen äro jemförelsevis
fä. Proportionen mellan antalet originell skapande snillen, hvilkas
verk bära det gudomliga inseglet och som derför aldrig åldras, och
de många, som tillsamman med sina verk fallit i glömska, har under
detta tidskifte blifvit en helt annan än under förra renaissansen.
Det var redan Davids ofta uttalade tanke, att målarkonsten under
akademiens inflytelse var nedsjunken till ett handtverk och likt ett
handtverk lärdes åt eleverne. Ännu omständligare uttalas samma
mening af Carstens, den tyske reformatorn. «I sanning», utbrister
han, »då man räknar mängden af akademier i Europa, skulle man
tro att stora konstnärskolonier kunde utsändas öfverallt mellan
Goda hoppsudden och Nova Semla. Men rätta förhållandet är, att
akademierna nedsatt konsten till ett blott vignettkram. Innan man
hade dem, funnos store konstnärer, hvilka af sin tids potentater
understöddes genom arbetstillfällen. Må man återgå till detta sätt,
och man skall erhålla visserligen blott få konstnärer, men för-
träfflige sådane, de der genom sina verk skola mer befordra den
goda smaken, än de många medelmåttige.» Konstakademierna som,
enligt honom, hade sitt upphof allenast i furstlig fåfänga, »ligga,
så beskaffade som de alla äro, i vägen för konsternas återupp-
blömstring.» »Frågan (icke om den nytta, utan) om huru mång-
faldig skada de anstiftat i alla länder kunde förtjena en noggrann
undersökning af insigtsfulle män. När skall dock detta tyranni,
hvarigenom så många menniskor blifva oduglige medlemmar i sam-
hället, som gör snillet redan i vaggan till krympling, som efter
behag sätter näsa på smaken, när skall väl denna despotism en-
gång upphöra? Jag får visst ej upplefva det.»
Sedan slutet af förra århundradet har förhållandet något för-
bättrat sig, men Carstens opinion om det offentliga understöds-
systemet är lika träffande än i dag. Enformigheten blir något
mindre, i stylarne röjes större mångfald, men ser man närmare
till är förbättringen uppvuxen i opposition imot, icke inom syste-
met. Det är grundtanken i samtidens djupaste konstkritik. »Luder
tvåhundrade år har man nu försökt att befrämja och uppfostra de
fria konsterna medelst statsinstitut, och man har dermed vunnit
ett dubbelt resultat», säger Viardot i sin undersökning om sättet
att uppmuntra konsterna, »på en gång ett mångfaldigande af konst-
närerne och en likaså märkbar förminskning af konsten sjelf.»
»Hvad är det vi se i dag»? tillägga denne fine och lärde konstkän-
nare. »En mängd af medelmåttiga produktioner, värda all aktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
