Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Några röster om skandinavismen. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 437
att väcka någon afundsjuka hos dess södra granne. Det är möjligt
att, derest Skandinavien i och med Nordslesvigs återlemnande er-
hölle en garanti mot ytterligare angrepp, unionsfrägan skulle för-
blifva en dröm; men i den mån nämda förhoppning visar sig svik-
lig, skall ock känslan af en skandinavisk unions nödvändighet, till
skydd mot vidare inkräktningar, tillväxa i styrka. Imellertid är
visserligen också en annan lösning af denna fråga möjlig. Såväl
i Sverige som i Danmark tins ett partikularistiskt parti; i synnerhet
gäller detta om de danske bondevännerne. Det kan hända, att
dessas motstånd mot unionen skall segra, men fara värdt är, att
det blir en Pyrrhus-seger och att de, som ville undvika att absor-
beras i ett förenadt Skandinavien, i stället få finna sig vid att
uppslukas af ett förenadt Tyskland. Hoppet om Rysslands hjelp
lärer ej vara mycket att lita på, ty äfven om man antager, att
den preussiska maktens tillväxt väcker Rysslands farhågor, och
att sist nämda land derför skall känna sig manadt att stödja Dan-
mark, så bör dock å andra sidan ej glömmas, att »det fins ett
annat, vida beqvämare sätt att skapa en motvigt mot den tyska
makten, nämligen genom ytterligare annexioner på Sveriges be-
kostnad, hvilket ock skulle stå i den strängaste öfverensstämmelse
med den ryska dynastiens ärftliga politik«.
Såsom ofvan är sagdt, fäster den engelske författaren stor
vigt vid det unionsförslag från år 1864, som tillskrifves konung
Carl XV, och han tadlar i nästan våldsamma ordalag biskop Mon-
rad, som förmenas hafva omintetgjort denna sköna plan genom
sin obestridligen mer än orimliga fordran, att Sverige skulle garan-
tera Danmarks besittning af Sydslesvig och Holstein samt medgifva
dessa tyska landsdelars upptagande i det Nordiska förbundet. Sä-
kerligen lärer det vara i hvar mans minne, att anförda plan och
dess snöpliga utgång våren 1864 blefvo allmänt kunniga i de nor-
diska länderna genom en, efter hvad vi tro, i hufvudsak korrekt fram-
ställning af förloppet, som meddelades i åtskilliga tidningar. Den
europeiska allmänhetens uppmärksamhet fästes ånyo å detta öm-
tåliga ämne genom en uppsats af hr Geffroy, i Reviie des deux
mondes, i början af förlidet år. Hr Geffroy säger sig hafva grundat
sin framställning — och hans ord kunna visst icke betviflas —
på »outgifna aktstycken», för hvilka han harprécieuses communica-
tions att tacka. Hans berättelse lyder, i sammandrag, som följer:
Våren 1864, omkring tiden för stilleståndets början och Lon-
don-konferensens öppnande, sände konung Carl XV hr E. von Qvanten
till Kjöbenhavn med egenhändiga bref till konung Kristian IX och
konseljpresidenten Monrad, åtföljda af ett unionsförslag, af inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
