Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
målet, innan de fördes in i folkets hjertan. En främmande kropp
liksom trängde in i det nordiska tungomålet och förorsakade dess
delvisa upplösning eller ombildning. Katolicismen uppspädde det
rena modersmålet med latin, och den lutherska protestantismen
inmängde deruti tyska. Detta hade icke varit nödvändigt, åtmin-
stone icke i så hög grad. Straffet för detta missgrepp blef att
folkets samband med forntiden gick sönder. Främmande, dåligt
öfversatta romaner trängde in i det på sådant sätt uppkomna
tomrummet, och de försämrade ytterligare språket.
Folkfrihetens undergång i Norden gick hand i hand med kyrko-
maktens allt öfverskuggande välde. Och när den katolska hierar-
kien störtades af reformationen, kastade det protestantiska prester-
skapet sig i statens armar. Småstaternas sammanslutning till större
statliga enheter hade icke kunnat skada den sanna folkfriheten,
utan snarare betrygga den. Men dessa större staters regerings-
form, som småningom närmade sig det monarkiska enväldet, blef
vådlig för statsmedlemmarnes håg för fri och sjelfständig verksam-
het i det offentliga lifvet. Med det aftagande sinnet för detta af-
tog också sinnet för minnena från »fornstora dar»; och historie-
skrifningen skrymte tillhopa till torra krönikor och annaler.
NordfoTkets politiska söndring i flera grenar genom den på
alltför lös grund stiftade Kalmarföreningens upplösning fullbor-
dade slutligen hvad missförståndet af kristendomen, modersmålets
försämring och folkfrihetens undergång hade börjat för århundra-
den tillbaka. Så fullständigt glömde nu de nordiska folkgrenarna
att de äro köttsliga bröder, att de i blodiga fejder rasade imot
hvarandra med.eld och svärd. Men ur sjelfva smärtanfödesdriften
till att söka botemedlet imot densamma. Glömskan af det gemen-
samma historiska ursprunget, det mörker, som omtöcknade den
nordiska folkanden gjorde behofvet af ljus kännbart hos folkets
bäste söner. Flera århundraden voro dock nödvändiga till att åter
stärka det under århundradenas lopp mer och mer försvagade.
Andra medverkande orsaker till att Norden glömde bort sin
egen forntid funnos visserligen, men de vigtigaste äro nämda. Alla
dessa tillsamman kunde dock icke alldeles utplåna det fornas minne.
Gnistor från barndomstiden måste ju finnas qvar, glimmande under
askan. Utan sådana vore det visserligen omöjligt att återuppväcka
elden: kärleken till fäderna och derigenom också till bröderna.
Några af dessa gnistor skola här omnämnas.
Lagarnas, hélgd är djupt rotfästad i nordbons natur. Hvarken
den kanoniska eller den romerska rätten, hvarken latinskt prest-
välde eller tyskt konungavälde hade kiinnat fullständigt utrota alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
