Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNMINNENAS ATERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 449
de urgamla landskapslagars bestämmelser, hvilka folket sjelft hade
stadgat. A i veta, huru alla nordiska lagböcker, ja äfven svenska
regeringsformen (t. ex. § 16), ännu den dag som är vitna om den
fornnordiska frihetsandan; sä mycket mera var detta fallet, när
den nordiska »renaissancen» började omkring 1600-talet. De gamla
lagarna hade varit en af de starkaste trådarna imellan forntid och
nutid och imellan det söndrade Nordens folkgrenar ’).
Allmogemålet är en annan af dessa sammanbindande trådar.
Den nyaste tidens forskning har tillfyllest ådagalagt, att det —
jemte mycket oädelt — gömmer många af modersmålets ädlaste
beståndsdelar med en trohet, som det s. k. »bildade» språket helt
och hållet saknar. Detta sistnämda är liksom vattenytan, upprörd
af hvarje vindfläkt; medan allmogemålet är den djupa sjön, ström-
fåran på bottnen med perlor i sitt sköte, fast ofta orenade af dy.
I alla språkets delar visar allmogemålet sin trohet imot det gamla.
Runorna hade sålunda länge varit glömda af den »bildade» all-
mänheten, medan allmogen ännu kände dem. När rungranskningen
börjades af de lärde omkring 1600-talet, fans det väl en och annan
bonde, som var lärdare än den lärdaste 2). Dock trängde, redan
med kristendomen, för nära tusen år sedan, de allmänna euro-
peiska skrifttecknen in i Nordens bokmål.
Folkpoesien upptog och bevarade — såsom redan nämdt —
åtskilligt af det innehåll, som vi under en tidigare period finna i
de äldsta fornnordiska dikterna och sagorna. Derigenom väckte
folkvisorna större återklang hos det egentliga folket, än kanhända
eljest skulle blifvit fallet. Huruvida dessa visor författades i ridda-
rens höga sal eller i bondens låga stuga eller på båda ställena, blir
i detta afseende mindre vigtigt; ty på båda ställena funnos många,
som ännu icke voro smittade af främmandesjukan, när visornas
samlande började i synnerhet i slutet af 16:e århundradet. »Igennem
alt det fremmede» — säger N. M. Petersen i sin litteraturhistoria
(I, 157) »går der en hjemlig tråd, der telegraferer med vår tid,
om den end er omgivet af fremmede hylstere; det er ledningstråden
selv, elektrisiteten folger, ikke det ror, hvori den er indesluttet.»
Sjelfva vidskepelsen tog folkanden i sin tjenst för att bevara
minnen från folkets barndom. A i se här liksom öfverallt i historien,
’) Märkvärdigt nog gäller »Jydska Lagen» från 1241 ännu såsom landslag i det af
Preussen eröfrade Sönderjutland (eller Slesvig).
2) Aftonbladet af d. 9 Juni 1870 (n:o 130) upplyser, i sin berättelse om Svenska
Fornminnesföreningens möte i Vexiö, att äfven en svensk prost, Melander, hade »1795
skurit en runstaf, förvarad i Smålands museum», och att »allmogen i Värend begagnar
ännu en del af den tidräkning, som tillhör runstafven.»
Framtiden. Band 6. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
