Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNMINNENAS ATERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 451
Det är imellertid icke sjelfva Islands historia, utan dess historie-
skrifning, som är af så stor vigt för vårt Norden i synnerhet och
vid hvilken vi här skola uppehålla oss. — Hufvudorsaken till, att
isländarne (Iran midten af 1100-talet) blefvo Nordens historieskrif-
vare måste sökes i öns läge fjerran uti det stora hafvet. Kristen-
domen kom senare, och dess ström hade då redan så starkt brutit
sig imot det öfriga Norden såsom en förmur, att dess förste för-
kunnare, oaktadt allt sitt blinda nit, icke kunde så fullständigt
omstörta det, som var kärt för hednafolket. De förste biskoparne
voro infödde män af ansedda ätter. Presterna gifte sig (i märk-
värdig motsats till celibatet i andra katolska länder), och derigenom
förhindrades uppkomsten af en hierarki med dess skarpa stånds-
åtskilnad. Det andliga ståndet kände sig såsom en del af sjelfva
folket och deltog i dess verldsliga bestyr. Historien fortfor att
vara kär också för kyrkans män, ja de gagnade densamma omät-
ligt genom sina kunskaper. De älskade modersmålet, som snart i
en kraftig litteratur utvecklades till större skönhet, medan det för-
sämrades i den öfriga Norden, senast dock i Norge, som stod i
den närmaste och lifligaste samfärdsel med Island. Fristaten, som
blomstrade här i nära 400 år, gjorde sjelfstyrelsen till en lefvande
verklighet, och lifvade hågen för historieskrifning. Man återkallade
också förflutna dagars minnen om moderländerna, samlade de
äldsta sagor eller sägner och anförtrodde åt pergamentet hvad
hittills vandrat från mun till mun, från slägte till slägte, än i
diktens fastare form, än i det lättare förgängliga obundna före-
draget. Och med pennan utfördes ännu hjeltebragder på Island,
medan ingen motsvarande litteratur på modersmålet finnes i de
andra nordiska rikena (Sakse skref på latin). Den i sanning rika
litteratur, som sålunda uppstod, gaf isländskan en fasthet, som
har bibehållit sig intill våra dagar till den grad, att nyisländskan
står fomisländskan mycket närmare, än danskan står svenskan i
detta ögonblick. Denna omständighet blef af vigt vid den nordiska
»renaissancen» på 1600-talet; ty isländarne blefvo på sätt och vis
födde fornforskare i språkligt hänseende, under det att man icke
sedan romerska väldets slut har hört talas om en född latinare
eller kan tänka sig någon dylik. Att isländska litteraturens gyllene
ålder tog slut omkring midten af 1200-talet, måste tillskrifvas flera
orsaker, bland hvilka den vigtigaste utan tvifvel var: folkfrihetens
undergång. Norska konungamakten underkufvade omsider den
isländska fristaten. De norska konungarne hade redan från fri-
statens första tider uppeggat de mäktigaste höfdingarne till inbördes
kamp, i hoppet om att de sjelfve en gång skulle få herska. Listen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
