Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
skåpet. Men för att få folket på sin sida, måste reformatorerna
begagna sig af dess modersmål. Detta utbildades också genom
gudliga skrifters öfversättande. Man kände behofvet af språkets
uppodling; men denna var omöjlig utan dess historiska granskning.
Härvid kommo antiqvitetssamlarnes runor till heder. Men dessa
stodo i samband med andra lemningar från fäderneslandets forntid.
Sålunda blef tiden tvungen att rikta sin blick mot modersmålets
och fäderneslandets historia. »Återgången till sig sjelf» bief en
nödvändighet för folket. — I det folkliga arbetet deltog också adeln.
Denna samhällsklass måste naturligtvis känna sig dragen imot forn-
tiden, som berättade om de hjeltar, från hvilka den härledde sin
börd, och om de egendomar, hvaröfver den rådde. Detta är en
förklaringsgrund, hvarom dock näppeligen den tidens adel sjelf har
haft något klart medvetande. Af två danske adelsmän gjordes
imellertid de första svaga försöken till mngranskningens början i
Norden. Kaspar Markdannerl), herre på Rönningesögård, lät år
1586 uppgräfva och åter uppresa den största af de märkvärdiga
Jelling-stenarne, som låg nedsjunken i jorden; och den lärde Henrik
Rantzau, ståthållare i Slesvig, Holstein och Ditmarsken, gjorde
samma sten till föremål för en tryckt beskrifning, 1591. Flera
nästan samtidiga försök måste förbigås i denna korta öfverblick.
Det var i öfrigt naturligt, att rungranskningen lättare skulle
väckas till lif i Sverige, som är så mycket rikare på runminnes-
märken. Här möta vi ock den förste store granskare i detta ämne,
Johan Bure (lat. Bureus, f. 1568 t 1652), som 1599 utgaf Runa
Känslones Lärospån och 1611 Runa ARC-^oken. Genom dessa
verk är det möjligt, att han hos dansken Ole Vorm (f. 158811654)
väckte hågen för denna vetenskap 2). De första frukter af sin lär-
dom i detta ämne nedlade Vorm i Fasti Danici 1626, hvilken
skrift, till och med år 1650, efterföljdes af flera, hvari han också
afhandlade den äldsta nordiska poesien m. m. Tyvärr understödde
desse två store lärde icke hvarandra, hvarigenom vetenskapen otvif-
velaktigt skulle skördat vinst. Fiendskapen imellan de nordiska
regeringarna smittade ständigt till och med vetenskapsmännen ; och
Bure och Vorm förde en bitter fejd om runornas fädernesland. På
Bures sida stodo Vexonius, Verelius och Rudbeck. Desse tiller-
kände Bure, danskarne derimot Vorm äran af att vara »vindex et
’) Han var i öfrigt af tysk adel, men naturaliserad af danske konungen 1* redrik II
(Jmfr. Det kgl. danske genealogiske og heraldiske selskabs adelslexikon II. 1. s. 9; jf.
om det följande Trap:s Statistisk-iopografisk beskrivelse af Danmark (l:ste udg.) II. 2.
s. 900 och Werlauffs afh. i Skandin. Literat.-Slsk:s Skrifter 1807 s. 43).
2) Jfr. dock Werlauffs afh. i Nord. Tidskr. f. Aldkyndh. 1832 s. 339—340.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
