Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNMINNENAS ATERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 455
instaurator litteraturæ runicæ — »en onödig tvist» (säger P. Wie-
selgren, III, 311), »då allmogen i begge länderna ännu kunde lära
bort sin ärfda kunskap.» Vorm hade 1636 utgifvit Danica litera-
tura antiqvissima, hvaruti han (s. 43) väl med vördnad talade om
«Joanne Bureo, viro de literatura patria optime merito», men dock
icke ville egna någon uppmärksamhet åt de alldeles liknande svenska
runorna, utan endast åt de »i sanning danska.» NordislM hade
varit rätta ordet, lystringsordet till stridens biläggande; men detta
ord och det åskådningssätt, som derigenom uttrycktes, voro bort-
glömda i Nordens söndringstid. Bure stod fast vid påståendet att
runa var »hvarken gotisk eller getisk, hvarken Dansk eller Dacisk
eller Davisk» (Sv. Biogr. Lex. III, 107). Han utgaf, ett eller två
år senare, Dän Danslie Kong Waldmars Prophetia om Hunas
Hem. Flycht, funnen i Danmark, uti en Norsk Bok, Skalda ’) be-
nemd, utaf den Höglärde och vidfrägde Herren, D. Olao Worm,
D. Medic, uti Köpmannehamns Acad. Prof. Publ. och af honom
där sammestädes latit af prentet utgå år 1636. Under däd nam-
net Literatura Danica 2). Häri begagnar Bure den satiriska dikt-
arten såsom vapen. Två små prof må vara nog:
»Bland hundrudum stenum fins icke en,
ther Belgtor har stynget i bälgen;
ty Valdemar Stingaren kom för sen,
han kom se’n lyktad var helgen,»
säges på ett ställe, medan på ett annat den poetiska flykten dock
höjer sig med örnen såsom bild af den nya runvetenskapen:
»Här sjunger en fogel i Mälarestrand,
han hafver så sälsama qvida,
hvad honom är hänt i Naboaland,
hvad eder nu täkkis alyda;
men Örnen är kläckter i Svidia ut.»
Denna bittra fejd fortfor nästan till de två lärde männens sista
dagar. Ännu 1651, när Vorm föranstaltade en ny och större upp-
’) Skålda är en del af den yngre Eddan, om hvilkens upptäckt 1628 skall be-
rättas nedanföre. Det är i öfrigt endast i ett senare tillägg, der kung Valdemar II:s
runkunnighet omtalas. Jf. Rask:s uppl. af Snorra-Edda (Stockholm 1818) s. 302.
2) Af denna sällsynta bok har Riksboksamlingen i Köbenhavn egt ett exemplar
(jf. Werlauffs afh. i Nord. Tidskr. f. Aldkyndighed 1832 s. 335), men det lär seder-
mera hafva försvunnit. Derföre har jag icke haft tillfälle att se denna bok, hvilken för
öfrigt omtalas i Warmholtz’ Bibi. Hist. Sveo-goth. XV, s. 22—23. De nedan med-
delade utdragen äro hemtade ur Hammarskölds (Sv. Vitth., 2 uppl., s. 70) och Wie-
selgrens (Sv. Sk. Lit. III s. 427) litteraturhistorier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
