Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
laga af sin »Danica Literatura», gjorde han i företalet häftiga ut-
fall mot Bure, dock utan att nämna honom vid namn. Vorm om-
talar först, hvilket bifall hans verk rönt i Frankrike, Tyskland,
Italien, England o. s. v., endast en enda i nabolaget (»unus tamen
in vicinia») hade upptagit det illa.
De politiska fiendtligheterna hade inflytande på de vetenskap-
liga. Det är då naturligt, att också tvärtom regeringarna påver-
kades af de lärdes afundsjuka. Möjligt är det dock, att denna
täflan medelbart kan hafva gagnat den vetenskapliga granskningen,
så till vida nämligen att regeringarna underlättade densammas be-
mödanden. Redan den 11 Augusti 1622 l) hade danske konungen
Kristian IV låtit utgå åt biskoparne i Säland, Skåne, Fyn, Ribe,
Arhus, Viborg, Vendelbo, Opslo, Stavanger, Bergen och Trondhjem
ett »rescript» om att »opsoge og antegne alle slags antikviteter og
dokumenter.» Den 20 Maj 1629 utfärdades ett liknande påbud
för Sverige af Gustaf II Adolf (Wieselgren III, 522). Flera så-
dana uppmaningar utgingo från regeringarna under den följande
tiden.
Mycket tidigare, nästan samtidigt med rungTanskningens början
i slutet af 1500-talet, finna vi dock danska regeringens håg väckt
för insamlandet af isländska handskrifter, hvilka skulle begagnas
af den kunglige historiografen. Litteraturens qvarnar gingo då
mestadels genom kungligt öfverfallsvatten 2). I detta fall var ända-
målet utan tvifvel också mera konungamaktens förhärligande än
folkets upplysning om sig sjelft, men här som öfverallt måste det
onda tjena det goda. Tidigare hade i synnerhet Sakse varit be-
gagnad vid framställningen af den äldsta nordiska historien. Af
denne latinske skriftställare, hvilken Norden är så mycken tack
skyldig, hade äfven Anders Sörensen Vedel 1575 utgifvit en öfver-
sättning för folket. Jens Mortensön öfversatte derimot en fornis-
ländsk källskrift till Nordens historia, nämligen Snorre Sturlasons
Heimskringla, som (fast ofullständig) utkom 1594, och strax blef
begagnad af Messenius och flere följande svenske historieskrifvare.
Intill dess »måste den norsk-isländska sagolitteraturen öfverhufvud
hafva varit alldeles okänd i Sverige» (detta är P. A. Munchs be-
stämda påstående i Annaler for nordisk Åldkyndighed 1850 s. 357).
Två år senare, den 17 April 1596, gaf danske konungen Kristian
IV den egentliga ansatsen till det insamlande af isländska hand-
skrifter, som med växande ifver skulle fortfara intill omkring 1730,
’) Om icke tidigare, jf. Dänische Bibliothek il, 83, der 162! tyckes vara ett tryck-
fel. Se Nord. Tidskr. f. Äldkyndh. 1832 s. 288.
’) Jf. N. M. Petersens lit.-hist. III, 452.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
