Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTLÄRAN OCH DEX FRIA FORSKNINGEN. 463
prägladt egendomliga andliga lifvet, som i sista hand utstakar
historiens väg och öfvertager värden om mensklighetens högsta
angelägenheter. Men för utbildandet af ett sådant på djupet
gående folkligt personlighetsmedvetande, som på nationens fram-
bringelser trycker en prägel af evighet, är första vilkoret: upp-
fostran i sant national och medborgerlig anda.
En sådan uppfostran, der den är rätt genomgripande, må väl
kunna betraktas som den ideela sidan af försvarsfrågan. Bland
åtgärderna för vår nationela sjelfständighets betryggande kan ingen
vara oumbärligare än den, som går ut på att hos nationen befästa
den fosterländska andan och kärleken till det egna, ur hvilken
jordmån troheten, försakelseförmågan och det äkta mannamodet
uppspira. Och det bör med glädje erkännas: vi hafva på senare
tiden ej varit alldeles i saknad af fosterlandsvänner, som till folket
talat väckande ord om den folkliga uppfostrans väsen och värde.
Äfven i vårt land söka varmt manande röster bringa menige man
till behjertande af den sanning, som innefattas i den danska folk-
högskolans valspråk: »Langt mere værd end det röde Guld, det ei-
sig selv og sin Gud at kjende»1). Liksom vi för egen del äro i färd
■) Tankar i den här antydda riktningen finnas framstälda i uppsatsen Hvad vi
ha alt lära af hvarandra i folkuppfostringsväg af Olof Eneroth, i Nordisk Tidskrift,
Juni—Juli 1868. Författaren yttrar bland annat: »Den betydelse, ett folk kan få
såsom kulturfolk eller i den för alla folk gemensamma sträfvan att befrämja mensklig
bildning, får det väl derigenom att det gifver sig sjelft helt i trohet mot sin egendom-
lighet. Framför allt gäller väl detta om de små folken, för hvilka frestelsen att blifva
de större folkens eftersägare alltid är en fara. Genom att blott hjelpa de större folken
att smida ut deras idéer och bearbeta deras föreställningar, löper hvarje mindre folk
ju alltid faran att förlora sig sjelft i andlig måtto, för att sålunda omsider förlora
äfven sin yttre sjelfständighet. Det gäller om folken som om den enskilde: hvad
gagnar det att vinna hela verlden, om jag tager skada till min själ? hvilket, utlagdt,
skulle lyda: hvad gagnar det väl ett folk att bereda sig en god eller fredad ställning
i yttre måtto, om det, för vinnandet af den vanskliga fördelen, glömmer att skydda
och utveckla sin inre egendomlighet, sin sedliga frihet? Eller skulle icke de skandina-
viska folken, sådan deras ställning är, hafva att på allvar betänka detta?» — Äfven
framtidens röster tala om ett (för de skandinaviska folken) gemensamt, och detta icke
blott i yttre måtto, utan äfven i inre.––––Hvarken politik eller teologi förmå att
bortskymma detta. Men för dess vidare förklaring, sedan Geijer och Grundtvig, Kierke-
gaard och Boström, hvar och en enligt sin fattning, frambesvurit det i senare tider
hos oss, behöfva vi kämpa med gemensamma krafter. Så blir vår uppgift såsom
kulturfolk densamma som den alltid varit, om äfven vi i långliga tider glömt eller
förbisett det gemensamma deri. Vår sjelfständiga fattning af den uppgiften är grunden
till vår sjelfständighet gent imot de öfriga folken och grunden till vår rätt att gemen-
samt med dem, men fritt, fortfarande söka befrämja det för alla, för folk som enskilde,
gemensamma målet.»
Jmfr. äfven uppsatsen om De danska folkhögskolornas utveckling, af G. K. Hamilton,
i Nordisk Tidskrift, Augusti-September 1868. Till genmäle å de hånfulla utlåtanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
