Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTLÄKAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 475
grymheter utan tal beteckna hennes väg genom historien1). Men
för att grundligt lära känna de ortodoxa teorierna, bör man göra
sig förtrogen med deras verkningar särskildt med hänsyn till det
religiösa lifvets sunda och harmoniska utveckling. I detta afseende
l) Utrotningskriget mot de teologiskt-dogmatiska meningar och påbud, hvilka vi
i det ofvanstående sammanfattat under benämningen prestläran, framstår som en nöd-
vändighet ej ensamt ur det teoretiska sanningssökandets synpunkt. Är det vår pligt
att träda upp imot villfarelsen, när helst vi veta oss hafva funnit en sanning att sätta
i stället för den nedrifna fördomen, så blir den pligten än mera bjudande, då de
falska föreställningssätten visat sig komma praktisk ofärd åstad. Just detta är för-
hållandet — vi hafva ofta förut betonat denna omständighet — med den af kyrkan
till allmänt antagande påbjudna dogmläran. Denna läras mångfaldiga gånger ådaga-
lagda vetenskapliga ohållbarhet är ej påtagligare än hennes förderflighet ur de högsta
samhällsintressenas — rättens och religiositetens — synpunkt. Vi anse oss ej bora
uuderlåta att här egna en närmare belysning åt denna vigtiga sida af vårt ämne.
Frågan om dogmlärans psykologiskt-praktiska verkningar har upptagits till besva-
rande i ett af de senaste årens yppersta kulturhistoriska verk, nämligen W. E. H.
Leckys History of the rise and influence of the spirit of rationalism in Europe (2 delar.
London 1865). Arbetet, som söker sin like i gedigen sakkunskap såväl som i fram-
ställningens styrka och glans, kan betraktas som ett sidostycke eller en fyllnad till deu
ofvan citerade skriften af Buckle. I likhet med den sistnämde skildrar Lecky utförligt
fanatismens och »det teologiska hatets» följder för samlefnaden menniskor imellan,
men han går derjemte ett steg längre tillbaka och frågar: hurudant måste deras själs-
tillstånd tänkas vara beskaffadt, hvilka betrakta förföljelsen som enjeligionspligt?
Och hvilket åskådningssätt är det, som framkallar ett dylikt själstillstånd hos förföl-
jaren? Dessa frågor söker han utreda genom en skarpsinnig analys af »den religiösa
förföljelsens orsaker», hvars hufvudsakliga innehåll vi meddela i det följande.
När man erinrar sig, att kristendomens stiftare sammanfattade de menskliga plig-
terua uti tveune bud: det om kärleken till Gud samt det om karleken till var nästa,
så förefaller all den fasaväckande förföljelse, hvarmed kyrkan rasat mot anhängarne af
heterodoxa läromeningar, hardt nära omöjlig att förklara. Det vore dock ett misstag
att, såsom Voltaire och hans skola, söka förklaringsgrunden företrädesvis i det angri-
pande partiets sjelfviskhet och ondska. Erfarenheten intygar att ädla karakterer icke
varit sällsynta i förföljarnes leder; bålen hafva upptändts, tortyrredskapen anlitats, de
långvariga religionskrigen underhållits utaf män, som fullt uppriktigt trott sig genom
sådana handlingar verka i Guds rikes tjenst. Deras förblindelse härutinnan eger sin
grund, såsom man vid en lidelsefri undersökning skall finna, i ett visst dogmatiskt
åskådningssätts inverkan på själen. Förföljelsen, eller i lyckligaste fall den af ett eller
annat skäl tyglade lusten att förfölja, är den oundvikliga praktiska konseqvensen af
den ortodoxa läran om försanthållandet af ett visst antal dogmer såsom vilkoret för
menniskans eviga salighet. Sambandet mellan »bekännelsetroheten» och de i religionens
namn begångna illgerningarna låter sig utan svårighet uppvisas. Om en menniska
fullt och fast tror, att hennes egen uppfattning af en religiös tvistefråga är höjd ofver
hvarje möjlighet af misstag, samt vidare att de, som hysa andra åsigter än hennes,
skola af den Allsmäktige dömas till en evig osalighet, hvilken de med samma karak-
tersbeskaffenhet men med en annan tro kunde hafva undgått, så skall en sådan men-
niska förr eller senare af alla krafter deltaga i förföljelsen. Talar man till henne om
de gränslösa lidanden, hon derigenom vållar sina medmenniskor, så blir svaret, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
