Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
säga icke gjort upp räkningen. Då Dickens för den fattiges, den.
förtrycktes, eller till och. med brottslingens talan, da Dickens sön-
dersliter den skenfagra respektabiliteten, är det något för honom
alldeles egendomligt i behandlingssättet, något suveränt i hans hu-
mor. Att följa denne mäktige andes opposition mot det bestaendes
brister, så som den afspeglat sig i en serie af snillrika arbeten,
att följa Charles Dickens och hans tendensdiktning, torde vara ett
företag lika omfångsrikt som det är fängslande. Vår ansprakslösa
uppgift är blott några antydningar om en och annan utgångspunkt
för en sådan färd.
Man skulle möjligen kunna göra början på det religiösa om-
rådet. Det har i allmänhet ej blifvit tillräckligt framhållet, hvil-
ken stötesten Dickens bör vara för allt sjukligt pietistiskt verlds-
förakt, Dickens som roat sig med att försvara menniskors rätt att
dricka bränvin, blott derför att den bestrides af pietisterna, Dickens
som så grymt bespottat de mörka miner, med hvilka man varnar
snarare för njutningen än för lasten, Dickens som oafsedt den
engelske Tartufe, han i en af sina romaner skapat och till hvilken
vi längre fram skola återkomma, med bitande skärpa angripit den
fromhet som kallar sitt eget läger: »Guds barn», och olika tän-
kande: »verldenes» eller »vredenes» barn, då han t. ex. säger i sina
American Notes.
»Jag afskyr af hjertans grund denna förderfliga asigt — den
må uppträda i form af hvilken enskild trosbekännelse som helst —
som söker afkläda lifvet dess behag, beröfva ungdomen dess oskyl-
diga fröjder, ålderdomen dess skönaste prydnad, och förvandla den
jordiska tillvaron till blott en smal väg till grafven; denna verlds-
åskådning som, om den fått herraväldet på jorden, skulle förlamat
ädla mäns fantasi och beröfvat dem kraften att åt ännu ofödda
generationer framkalla taflor af oförgänglig skönhet. Jag ser i
dessa bredskyggiga hattar och mörka rockar, i denna fromhet med
fårade, ödmjuka anletsdrag ingenting annat än de uslaste af alla
mensklighetens fiender i himmel och på jord, hvilka förvandla vatt-
net vid bröllopshögtiden icke i vin, utan i galla. Om det gifves
menniskor som svurit att tillintetgöra lifvets harmlösa njutningar
och oskyldiga fröjder, hvilka dock äro mensklighetens oförgängliga
arfvedel, en lika oförgänglig gudagåfva som kärleken och hoppet
— må de då draga sina färde bort till de förvildade och otuktiga;
äfven den mildaste vet, att de icke bringa någon välsignelse, och
man skall förakta, afsky och undfly dem.»
En länge sedan ur bokhandeln försvunnen broschyr,bevisligen
författad af Dickens, fastän ej upptagen bland hans samlade ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
