Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
romanen David Copperfield, hvilken kan anses som ett slags sjelf-
biografi, »parlamentsreferent för en morgontidning. Natt efter
natt nedskrifver jag förutsägelser, hvilka aldrig inträffa, trosbe-
kännelser, enligt hvilka aldrig handlas, förklaringar, hvilka blott
vilseleda. Jag simmar i ord. Britannia, detta olyckliga fruntimmer,
ligger alltid framför mig som en slagtad höna, å embetes vägnar
späckad med fjädrar och ombunden med röda band. Jag har sett
långt nog mellan kulisserna, för att känna det politiska lifvets
värde. Jag är i detta afseende en verklig hedning och skall aldrig
låta omvända mig.»
»Det må härröra», säger han vidare i sina »American Notes»,
»från en ofullkomlig utveckling af min organ för vördnaden, men
jag kan icke påminna mig hafva vid anblicken af en lagstiftande
kär någon enda gång förlorat sansen eller känt glädjetårar i mina
ögon. Jag har uthärdat i underhuset som en man, och i lordernas
hus icke gifvit efter för någon annan svaghet än benägenheten
att somna. Jag har sett val förrättas både på landet och i staden,
och aldrig känt någon kallelse, hvilken utgången än blifvit, att
förderfva min hatt genom att triumferande slunga den upp i luften,
eller skrika mig hes, för att framvråla något ord öfver vår ut-
märkta konstitution, den ädla renheten i vårt fria valsätt eller
den oklanderliga rättrådigheten hos våra oberoende parlaments-
medlemmar.»
Detta hån mot institutioner, hvilka engelsmännen anse som
sin största berömmelse, lär man kunna uppleta i nästan alla
Dickens’ skrifter. Redan i hans första skizzer bli parlamentsmed-
lemmar hårdt åtgångna: så sker ock i »Nickleby» och framför allt
i »Bleak House», der båda partierna, Whigs och Tories, framföras
och afstraffas.
Man har svårt att förstå, hvad dessa i och för sig qvicka och
lustiga utgjutelser egentligen afse. Dickens angriper imellertid helt
säkert de hederliga parlamentsledamöterna icke derför att de ej
äro nog radikala, icke derför att de ej se de lägre klasserna nog
till godo, icke derför att de ej stifta riktiga lagar, utan öfver
hufvud taget blott derför att de äro lagstiftare, hvarigenom den
menskliga individualiteten synes honom bli lidande, ty lagen måste
bortse från det enskilda fallet och nöja sig med en totalberäk-
ning. — Liknande är förhållandet med Dickens’ opposition i natio-
nalekonomi. »Se!» låter han en skollärare säga, »denna skolsal är
en stor stad med en million invånare, och af dessa dö under loppet
af ett år blott tjugofem hungersdöden på gatan. Hvad säger du
om ett sådant förhållande?». Den tillfrågade flickan ansåg, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
