Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
Det återstår oss, att i estetiskt afseende yttra några ord om
föremålet för vår uppsats.
Samma skickliga hand, som nu åtagit sig försvenskningen af
Dickens’ förnämsta arbeten, öfverflyttade för några år sedan till
vårt språk en novell, hvari Dickens’ egendomliga skaplynne och
verldsuppfattning, trots berättelsens obetydliga omfång, på ett ganska
slående sätt framträder. Den bär titeln Faran af att vara för
tung, och torde hos många af våra läsare ännu vara i friskt minne.
Den ädle författarens förmåga, att genom ett par penndrag fram-
kalla de mest komplicerade föreställningar och just genom sin
humor gifva läsaren anledning till ganska allvarsamma betraktelser,
har med en glänsande talang beredt sig spelrum i denna skildring
af tvenne gossars födelse ombord på ett fartyg, under de mest
löjliga och brydsamma omständigheter, ute på öppna oceanen, då
man i brådskan råkade att, innan de blifvit påklädda, lägga dem
bredvid hvarandra nere i kajutan, der deras mödrar befunno sig
i hvar sin hytt. Vårderskan kallades bort ett ögonblick, och hade
vid återkomsten glömt, hvilken som var rike mans barn och hvilken
som var den fattige. Båda voro skalliga, båda skreko öfverljudt,
båda hade blå ögon.–––-— Det allvarligaste förhör anstäldes
med vederbörande qvinsperson; hon blef blott allt mera förvirrad,
mödrarne voro svaga och tålte ej oroas med den befängda under-
rättelsen; slutligen blef intet annat råd än att väga barnen, för
att med stöd af de respektive föräldrarnes större eller mindre
korpulens afgöra gossarnes framtida öde. På detta sätt blef den
ene med tiden en fattig timmerman, och den andre en rentier,
men timmermannen, som vid mognare ålder brukade berätta denna
sällsamma historia, lefde alltid i den föreställning, att han blifvit
bortbytt och att han egentligen var herremanssonen. Med mera
humor, än i denna novell, har aldrig det så mycken ofärd anstiftande
begreppet börd blifvit behandladt. Och med samma kraft som
Dickens förmår lefvandegöra en abstrakt sats, förmår han ock
väcka hos läsaren hvilken stämning honom behagar: uppsluppen
munterhet, stilla vemod och rörelse, tårar och löjen, fruktan och
fasa. Honom var gifven den blick, som omfattar menniskolifvet i
dess helhet och på samma gång räcker till för äfven de finaste
skiftningar. Hans gestalter verka med kraft af en hallucination,
och man glömmer dem aldrig. Må vi erinra om den bild af
förtviflan, han tecknat i Oliver Twist, den scen der juden Fagin
domes till döden.
»Domstolssalen var fyld ända till fara för qväfning; intet öga
fanns, som ej varit fästadt på juden. Domaren gjorde sin resumé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
