Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLES DICKENS. 493
I största spänning stod Fagin der, med handen vid örat, för att
ej gå miste om ett ord. Stundom blickade han skarpt bort till
de edsvurna, stundom ängsligt bort till sin advokat. Annars rörde
han hvarken hand eller fot, och förblef i samma stela, ängsligt
lyssnande ställning, länge efter det domaren slutat sin framställ-
ning af anklagelsepunkterna. Ett sakta sorl kallade honom åter
till medvetande.
De edsvurna drogo sig tillbaka.
Han forskade i deras anletsdrag, då de utgingo en och en åt
gången, och han sökte upptäcka, hvartåt flertalet röster skulle
luta. — Fångvaktaren vidrörde hans skuldra. Han följde honom
mekaniskt och satte sig på en stol efter anvisning, ty sjelf skulle
han icke hafva sett den.
Ännu en gång såg han på åhörarne. Några åto, andra till-
fläktade sig svalka med sina näsdukar. En ung man aftecknade
på ett papper hans ansigte. Fagin undrade, om teckningen skulle
bli lik, och såg på, huru tecknaren spetsade sin penna, på samma
sätt som hvarje ointresserad åskådare kunnat göra. Han vände
sig mot domaren och började ifrigt sysselsätta sig med hans drägt,
funderande öfver dess snitt och hvad den kunde kosta. På domare-
bänken hade en äldre fetlagd herre sutit, som aflägsnat sig, men
nu återvände, och Fagin undrade om denne herre ätit middag,
och hvar?
Allt detta oaktadt, var hans själ icke ett ögonblick fri från
den pinande och nedtryckande känslan, att grafven öppnade sig
för hans fötter; så föresväfvade det honom alltjemt, men otydligt
och obestämdt, och han var ej i stånd att fasthålla sina tankar
dervid. Häraf kom sig, att han, under det än feberhettan grep
honom, än en kall rysning öfverfor honom, räknade spetsarne på
afplankningen, som han såg framför sig, och tänkte vid sig sjelf,
hvad anledningen kunde vara, att en blifvit afbruten, och om man
skulle ditsätta en ny eller icke. Derpå sväfvade ånyo hans tankar
till galgens och schavottens skräckscener, till dess en af betjeningen
bestänkte golfvet med vatten, hvilket åter gaf dem en annan
riktning.
Slutligen påbjöds tystnad, och allas blickar fästades plötsligt
på en af dörrame. Juryn vände tillbaka. — De edsvurnas ansigten
voro som af sten, han kunde ej läsa något deri. En stillhet in-
trädde — fullkomligt andlös–––- »Skyldig!» —
Salen återskallade af höga rop, som flera gånger upprepades
— han tillfrågades, om han visste något att invända mot domens
verkställande. Han hade åter intagit sin lyssnande ställning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
