Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
säg skarpt pä domaren, som tvä gånger måste upprepa frågan,
innan juden tycktes höra den; slutligen mumlade Fagin blott, att
han var en gammal man — en gammal man — en gammal man.
Hans stämma dog bort i en sakta hviskning, och omsider teg han
helt och hållet.
Domaren lyfte den svarta mössan — den dömde stod ännu
med samma min, i samma ställning.
Han blickade alltjemt stelt framför sig, till dess fångvaktaren
lade handen på hans arm och vinkade honom att följa. Han såg
ett ögonblick på honom, liksom bedöfvad, och lydde. —
Ändtligen är han ensam i cellen. — Han satte sig midt imot
dörren på en stenbänk, som tjenstgjorde både som sittplats och
som bädd, fästade sina blodsprängda ögon på marken och bemö-
dade sig att samla tankarne. Efter en stund började han erinra
sig enstaka delar af domarens ord till den dömde, fastän det,
medan det uttalades, förefallit honom som om han ej kunnat
uppfatta ett enda. Nu förband sig småningom det ena med det
andra, och slutligen stod det hela fullständigt klart inför honom.
Att blifva upphängd vid halsen, till dess döden infann sig — det
var slutet.»–––-
Man finner i denna skildring ett oöfverträffligt psykologiskt
skarpsinne, i det vid hvarje ny akt af den dömdes förtviflan en
oordning inträder i tänkandet, eller åtminstone en annan lag än
den vanliga; bilderna och idéerna förbindas med hvarandra genom
en association hvarvid viljan icke är verksam, och hela själslifvet
nedtryckes af en dunkel, obekant och likväl fruktansvärd makt,
hvilken man icke vågar se i ansigtet. Allt är fullkomligt natur-
troget, och genom ingenting kunde den ohyggliga rädslan för
döden så lifligt lägges i dagen, som genom den föregående dystra
tankspriddheten. Victor Hugo har, som bekant, i Le dernier jour
d’un condamné, företagit sig ett liknande experiment, men lyckats
ojemförligt mindre. Den franske diktaren har dervid den öppet
uttalade tendensen, att verka för dödsstraffets afskaffande; härom
bekymrar sig Dickens i detta fall icke; tvärtom förtäljer han med
en viss vild tillfredsställelse den eländiges smädefulla hädanfärd.
Efter detta prof på Dickens’ nästan demoniska förmåga att
teckna det gräsliga, välja vi ett stycke af humoristisk färgton,
hämtadt ur djurverlden, den Dickens så ypperligt förstått att
behandla, deri såväl som i sin kärlek till det i verldens ögon
fattiga, ringa och föraktade, jemförlig — trots alla stora olikheter
— med sin äfvenledes verldsberömde samtida, »äfventyrets» skald,
dansken H. C. Andersen. Vi tänka ej här på den odödliggjorda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
