Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLES DICKENS. 495
korpen, utan på en karaktersbild, hemtad i New-York, af det
mest föraktade bland alla kreatur under solen.
»Se», säger Dickens, »der vandrar ett ensamt svin till sitt hem.
Det liar blott ett öra; det andra har det under sina promenader
öfverlemnat åt kringstrykande hundar. Men det hjelper sig äfven
med ett öra, och lefver ett gentlemannalikt, flanerande, fritt lif,
alldeles enligt våra engelska klubbvänners sed. Hvarje morgon
går det ut på en bestämd timme, störtar sig in i stadens larm,
tillbringar dagen enligt sin egen åsigt på ett högst angenämt sätt
och infinner sig åter regelbundet hvarje afton utanför sin husdörr.
Det är ett riktigt ogeneradt, sorglöst och oskyldigt svin, hvilket
visserligen bland andra svin af samma kaliber räknar ganska
många bekanta, men känner dessa mera till utseende än genom
närmare umgänge; ty blott sällan gifver det sig tid att bli stående
och byta komplimenter; snarare går det grymtande sin väg framåt
ränstenen, uppfiskande en smula nyheter och sqvaller i form af kål-
rötter och affall från köken. Det för ingen svans med sig utom
sin egen, och till och med denna svans är ganska kort, ty dess
gamla fiender, hundarne, hafva städse legat åt den och knappt
lemnat qvar mer än en liten ända. Det är en stor filosof och
låter sällan genom någonting bringa sig ur fattningen. Stundom
kan man väl se det blinka med sina små ögon, när det får sigte
på en slagtad vän, hvars lik tjenar någon slagtares dörrpost till
prydnad; men snart grymtar det: så är verldens gång! allt fläsk
är svinstek! sticker sin näsa åter ned i smutsen och vankar rän-
stenen nedåt, tröstande sig med den tanken, att nu fins i verlden
åtminstone ett tryne mindre, som skulle kunna få det infallet,
att midt för dess näsa kapa boit en eller annan läcker kålrot.»
En svensk humorist, C. J. L. Almqvist, har gifvit åtskilliga
djurmålningar af samma rang som denna, hvilka dessutom hafva
den förtjensten, att ej hos djuren inlägga så många från mennisko-
verlden hemtade begrepp, men för öfrigt torde man få leta efter
ett motstycke till denna genretafla. Den på samma gång i viss
mån naturtrogna och likväl befängda stämningen deri är något
för Dickens egendom’igt, och han roar sig ofta med att skapa de
besynnerligaste företeelser, hvarvid någon gång händer, till trots
för den utomordentliga virtuositeten, att det lustiga och fantastiska
slår öfver i det oförnuftiga och fula. Dickens’ benägenhet i all-
mänhet för det groteska och det stereotypiska har så ofta blifvit
framhållen, att vi i stället för att påpeka denna hans egenskap
hellre anföra Taines ord: »Dickens ne cherche pas les bizarreries,
il les rencontre»; ty då man vet, huru Dickens lät sig angeläget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
