Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 2. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Fornminnenas återuppväckelse i Nordens
litteratur.
ii.
De nordiska fornminnenas återupptäckt hade redan före medlet
af 1600-talet väckt mycken uppmärksamhet i det öfriga Europa.
Här skall endast anföras, att den lärde holländaren Laet redan
1643 fick de upplysningar om Nordens gamla språk och litteratur,
som han hade önskat, genom Ole Vorm; och att franske ministern
kardinal Mazarin ville samla sig ett skandinaviskt bibliotek, hvar-
före Vorm (omkr. 1645) sände honom bl. a. en afskrift och latinsk
öfversättning af den yngre Eddan1).
Det var då naturligt, att Sverige, sjelft delegare i denna forn-
litteraturs innehåll, kunde önska att sjelfständigt granska den
genom sina lärde2). Tillgången dertill var icke lätt; ty Island
hörde till Danmark-Norge, och till denna grannstat var förhållandet
mycket fiendtligt. Det var egentligen också på fiendtlig väg, Sverige
tillkämpade sig möjligheten häraf, sedan det hade insett, att det icke
på fredligt sätt kunde tillfredsställa sina behof i denna riktning,
Den lärde dansken S. Stephanius dog d. 22 April 1650 i Sorö
och efterlemnade en utmärkt samling böcker och handskrifter.
Denna blef på drottning Kristinas befallning inköpt af grefve
Magnus Gabriel De la Gardie; men underhandlingarna derom, som
räckte öfver ett år, fördes genom svenske residenten i Kjobenhavn,
M. Duréel (eller Durell). Den 13 Februari 1652 kunde han från
Helsingör skrifva till De la Gardie : »Det ähre budne mig åtskillige
iutefinter, men iagh är gladh iagh har alt här i mine klor»3). Man
får häraf ett intryck, huru ifrigt hofmästaren på Sorö och de
’) Werlauffs afhandling i Nord. Tidskr. f. Aldk. 1832, s. 345.
2) En Erik Malniogius, som P. Wieselgrcn nämner (Sv. Sk. Lit. III, 343), skall
sedan 1648 i en från Stockholm utgifven skrift hafva bevisat, att »Thule» hos Tacitus
och Plinius var det gamla Norden. Denna upplysning är mycket intressant. Den
visar, huru den historiska granskningen af fäderneslandets forntid måste söka sig ut-
vägar genom den främmande litteraturen, enär de fornnordiska källorna voro tilltäppta
i Sverige (förutsatt, att Malmogius verkligen var svensk).
3) N. M. Petersen: Litt.-hist. III, 413 o. 417.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
