Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 2. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNMINNENAS ATERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 509
Rugmans lefnad1), må det endast tilläggas, att lian dog i Upsala
den 24 Juli 1679 efter att hafva gagnat fornforskningen mycket
genom sina resor, sitt samlande och sina granskningar. Den ögon-
skenliga tillfälligheten, att lian strandade på Sveriges kust 1658,
skulle blifva af ett ofantligt inflytande på svenska litteraturen och
derigenom på Sveriges, ja hela Nordens historia.
Det antiqvitetskollegium, som inrättades d. 20 November 1667
i Upsala och sedermera gick upp i vitterhets-, historié- och anti-
qvitets-akademien, blef förelöpare för svenska fornskriftsällskapet
(d. 1 December 1843) och flere fornminnesföreningar i den nyaste
tiden. Vid detta »kollegium» verkade i synnerhet Verelius. Han
utgaf 1672 »Hervarar Saga på gammal G-ötslva»; ty så ömtålig
var då den »särsvenska» nationalfåfängan gent imot den »särdanska»,
att det utan tvifvel från högre ort ålades att icke begagna ordet
»isländska», utan endast »götiska». Ur en not i editionen af »Her-
varar Saga» utspann sig det lärda sjuårskriget om Gamla Upsalas
läge m. m. Verelius hade till motståndare bl. a. Johannes Schef-
ferus, och »var så fast öfvertygad om sin sak», sade han, »att han ville
slå runstenarne i hufvudet på dem, som tviflade på att alla göther
utgått från Norden.» På hans sida kämpade Olof Rudbeck, som,
uppeldad af stridens hetta, snart skulle öfverbjuda sin lärare, när
det gällde djerfva påståenden, smickrande för nationalfåfängan.
Hvad Rudbecks Atlantica åsyftar, är väl bekant. Schefferus låg
redan på sin dödsbädd (1679), när han lät detta verk uppläsas
för sig; han måste intyga »dess geni och dess galenskap.» »Men»
— tillägger Wieselgren med skäl — »ingen kan dock neka, att ej
Rudbecks Atlantica ofta har andan af en hjeltedikt, och att sagorna
från fornnorden och Island måste djupt inverka på det episka i
nationalkarakteren, äfven om spår ej träffas i nationallitteraturen»2).
Att Sveriges dåvarande störste statsman, Johan Jöransson
Gyllenstjerna, var »skandinav», har tillfyllest blifvit ådagalagt, i
synnerhet genom den nyaste tidens forskningar3). Huru han blef
det — om möjligtvis de gemensamt nordiska fornminnenas åter-
uppväckelse kan hafva haft något inflytande här vid lag — det låter
sig väl svårligen utrönas i våra dagar. Så mycket vet man dock,
att också han intresserade sig varmt för de gamla minnena.
’) Se Sv. Biogr. Lex. XIII, 218—223, och, utom de der anförda källorna, N. M.
Petersens Lirt.-hist. III, s. 450 ff., samt Annaler f. Nord. Aldk. 1861, s. 91. De la
Gardies ord finnas hos Wieselgren Sv. Sk. Litt. III, 243.
2) Sv. Biogr. Lex. XII 324, XIII 222 o. 373, XX 170 ff. och Wieselgren Sv.
Sk. Lit. III 319 o. 480—481.
3) Se M. Weibulls afhandling i Nord. Tidskr. 1870, s. 569’—618.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
