Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 2. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
När G-yllenstjerna om våren 1680 var i Kj0benhavn för att
hemta prinsessan Ulrika Eleonora såsom kung Carl XI:s brud,
begagnade han tillfället att se den då varande isländska hand-
skriftsamlingen. Denna hade betydligt tillvuxit efter 1662, då
den lärde Torfason (Torfæus) hade genomrest Island på kunglig
befallning, en åtgärd, som tyckes härleda sig från Rugmans resa
det föregående året; den var alltså en frukt af afundsjukan imellan
de nordiska rikena. På handskriftsamlingen såg Gyllenstjerna
bland de der sysselsatte isländarne den unge Gudmund Olafsson
(éller Olsson, f. 1652). Enär Sverige, såsom det redan visat sig
hvad Rugman beträffar, erbjöd isländarne större fördelar både i
fråga om penningar och ära än något annat land, var det icke
svårt att locka Gudmund till sig. Nästa år (1682) följde hans
broder Helge honom till Stockholm. Denne gjorde en resa till
Island, hvarifrån han återvände med en vacker skörd af hand-
skrifter. Snart hade det svenska antiqvitets-kollegiet i sin tjenst
tiotal af isländare, som, fast de sällan blefvo qvar i Sverige, dock
mycket ökade dess handskriftsamlingar.
Regeringarnas afundsjuka stegrades härigenom ytterligare. En
isländare, som varit i Stockholm, blef efter återkomsten till Kjö-
benhavn häktad såsom misstänkt för att hafva fört handskrifter
till Sverige. Tre år måste han sitta i Blå tornet, innan han
genom svenske ministerns bemedling åter lössläpptes och — natur-
ligtvis — reste till Sverige1). Omsider gjorde konung Kristian V
genom ett maktspråk slut på denna täflan mellan rikena. Den 4
April 1685 tillkännagaf han för sin landfogde på Island, att det
vore hans »allernaadigste villie og befaling, at du med flid erkyn-
diger dig der i landet om hvis Manuscripter der endnu monne
være oc dennem til voris tieniste indsamler oc med forste leilighed
hidsender.» »I det ofrige» — slutar det kungliga brefvet — »haver
du alvorligen at lade forbyde oc flittig tilsee, at aldeeles ingen
skrefne Historier eller andre deslige Tractater om landet, vorder
derfra til fremmede forhandlede eller udforte»2).
Från dansk sida företog sig den lärde Arne Magnusson en
efterskörd af isländska handskrifter i början af 1700-talet, ehuru
han förut trodde, att det vigtigaste redan måste vara bragt till
Danmark eller Sverige. I öfrigt följde nu ordnandet och gran-
skandet på naturligt sätt efter samlandet. Det var också hög tid;
ty det var en ren samlarefeber, som lik en farsot från Danmark
1 ) N. M. Petersen Litt.-hist. III 451. Om det närmast föregående se dess utom
A. O. Lindfors’ Inledning till isländska litteraturen. (Lund 1824) s. 194.
2) M. Ketilson: Forordninger til Island III (Kjöbeuhavn 1787) s. 220.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
