Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 523
ständiga tider skapar nya underverk, ja umgås med förtrollade
djur och öfvernaturligheter af alla slag.
Vi kunna bland alstren af det norska folkets öfvertro, såvidt
densamma tagit sig ett uttryck i sagolika berättelser (Eventyr)
och föreställningar, särskilja det gamla från det nya genom temligen
många olikheter. Det gamla har en mera episk karakter. Hvarje
uppteckning af det, som hörer till denna klass, börjar helt naturligt
med orden: »Det var en gång.» Det är uti den af Asbjornsen och
Moe under titeln Norske Folke-Eventyr gemensamt utgifna sam-
lingen, som vi möta perlorna i denna krets af vidunderliga be-
rättelser.
Huru lockande det än skulle vara att utförligt granska dessa
»Eventyr», att jemföra dem med beslägtade svenska, isländska och
tyska, och att på grund af en sådan jemförelse söka att komma
till ett bestämdt slutresultat rörande dessa norska folksagors värde
dels ur kulturhistorisk synpunkt i allmänhet, dels med speciel hänsyn
till det ljus de kasta öfver det norska folkets öfvertro, så är dock
detta ett arbete, som både öfverstiger våra krafter och det utrymme,
hvaröfver en tidskriftsuppsats kan förfoga.
Så mycket vilja vi dock göra, att vi framhålla, huru de norska
äfventyren stå på samma sedliga basis som alla öfriga germaniska.
Det finnes gemenligen i folkens innersta, eller så att säga i deras
hjertedjup, en oskrifven lag, en bestämd uppfattning af rätt och
orätt. Paulus medgifver i Romarbrefvet att sjelfva hedningarne
hafva och lyda en sådan lag, och vi tro att vi ansluta oss till
hans tankegång, då vi påstå, att denna rättsuppfattning, som,
ehuru i sina allmännaste drag gemensam för snart sagdt hela
menskligheten, dock hos hvarje folk tager sig en i någon mån
egendomlig riktning, är äldre än kristendomen, ja ursprungligare
än hvarje religion. Det är denna Guds första uppenbarelse i
samvetet, som ingifvit menniskorna medvetandet om deras odödliga
behof, och som derigenom väckt eller födt religionerna, och icke
tvärtom. Men ehuru sålunda hvarje troslära bygger åtminstone
någon af sina grundpelare på denna urgrund, så är dermed icke
sagdt, att denna grund uppenbarar sig lika för alla. En religion
bygger mera på en sida af densamma, en annan på en annan, en
upptager det hela, en rubbar någon del o. s. v. Häraf följer, att
denna stämma från1 tidernas morgon, denna domareröst kan i
mången enskild punkt tala olika, döma oöfverensstämmande i sär-
skilda folklynnen. Något säkrare vitnesbörd om huru domarne
hos hvarje folk lyda finnes väl imellertid knappast, än det som
uppenbarar sig i folksagan. Det är ur denna synpunkt, som hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
