Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
såsom Asbjornsen och Moe mycket riktigt säga, är »Folkeaandens
reneste og besternteste Aabenbarelsesform.»
Det är otvifvelaktigt att dessa »Folke-Eventyr» i tidernas lopp
aldrig stått orörligt stilla, utan att de utvecklat sig. De hafva
följt med folken, åtminstone så länge dessa ej kunnat läsa eller
skrifva. De hafva varit lefvande dikter, från hvilka en hvar af
tidsåldrarne tagit bort något litet, eller till hvilka de lagt till
något litet. Det är klart att detta kunnat gå helt naturligt för
sig, så länge »Eventyren» lefde endast och allenast genom den
muntliga traditionens liflighet, så länge de hvarken genom upp-
teckning blifvit bundna vid en viss bestämd form eller genom
konkm-rensen med lätt tillgängliga, tryckta skrifter förlorat karak-
teren af att vara hvarken den enda eller den mest lockande näring,
som stått till buds för inbillningskraften. Hade Norge varit nog
lyckligt, att i hvarje tidsålder hafva egt ett fostbrödralag af sådan
kärlek till sitt lands folkdikt och af sådan förmåga att i skrift
återgifva densamma, som Asbjornsens och Moes varit, skulle för-
visso intet vigtigare bidrag kunnat framletas till historien om ut-
vecklingen af det norska folkets inre lif. Vi äro öfvertygade att
man då skulle kunnat följa många af dessa »Eventyr» långt tillbaka
genom åldrame, ja i vissa drag kanske ända ned till den hedniska.
Nu torde det icke ens vara den största lärdom förunnadt att
kunna bestämdt uppvisa hvar och när hvarje led i dessa »Eventyr»
uppkommit eller huru långt tillbaka i tiden hvart och ett utaf
dem haft sin största upprinnelse. Många måste visserligen vara
helt unga, men andra finnas också, hvilka äro bygda på seder,
bruk och uppfattningssätt, som sammanhänga med urgamla tradi-
tioner. Då t. ex. »Rike Per Krämare» drager till stjernkikarne
för att höra efter hvarföre hans dotter aldrig fick några friare,
är det ju klart, att vi uti hans »Eventyr» hafva för oss ett drag,
som åtminstone i sitt närvarande skick väl icke kan vara äldre
än den tid, då en Tyge Brahes rykte spred sig i Norden. När
åter i samma »Eventyr» den unge mjölnarsvennen kommer till
draken af Dybenfart och der af den röfvade prinsessan blir gömd
under sängen, stöta vi på ännu ett exempel på de mångfaldiga
omdiktningarna af en gammal hednisk myt. Vi hafva på ett annat
ställe (Framtiden, årg. 1871, 3—4 häft. pag. 325—326’) påvisat
huru i den svenska visan om »Hafsmannen» gömmer sig en remi-
niscens af några drag ur Eddans sång »Hymiskvi^a». Alldeles
samma drag påträffa vi uti äfventyret om Per Krämare. Mjölnar-
svennen blir gömd under sängen, draken kommer hem, men är ej
till freds. »Her lugter saa kristen Mands Ben!» säger han, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
