Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
otvifvelaktigt. Han är deras like i naivité; men han öfverträffar
dem naturligtvis vida uti konstnärlighet, liksom de öfverträffä
honom i djerfhet och kraft.
I dessa bredare och mera utförda äfventyr är det, som vi i
synnerhet finna så många qvarlefvor af forntida föreställningar,
så många vinkar om den traditionela rättsuppfattningen, så många
perlor af en frisk, humoristisk lefnadsglädje. I dem (se äfventyret
om Lillekort’) är det, som den djerfve ungersvennen kan ega ett
skepp, hvilket han kan lägga ihop och stoppa i fickan, och med
hvilket han kan segla öfver »färskt vatten och salt vatten, öfver
berg och djupa dalar» — alldeles såsom Odin kunde med Skid-
bladne; i dem (se äfventyret om Soria Moria slott) sitter troll-
kärringen och rörer i elden med näsan, — alldeles som jätte-
qvinnorna i åtskilliga nordiska folkvisor från medeltiden (se Fram-
tiden 1871, sid. 327); — i dem (se äfventyret om »De syv Folerne»)
kunna prinsarne förtrollas till hästar — alldeles såsom i medeltids-
visan om »Blacken» (se Framtiden, årg. 1871, sid. 321); — i dem
kan man »läsa bort fanden» o. s. v. I dem mötes den urgamla
uppfattningen af konungen såsom rätt och slätt en mäktig odal-
bonde med senare seklers vidunderliga föreställningar om samma
person. Fördenskull kan han i samma äfventyr gå ut i köket för
att höra efter hvad landstrykare hafva att förtälja och ändock i
hvardagslag prunka med gullkrona på hufvudet och gullspira i
handen, alldeles som Anders Andersson berättar i den ogement
kostliga anekdoten om fågelhandlaren i de nyutkomna Vandrin-
garne i Helsingland af Gubben Noach. I dem blanda sig de mest
vidskepliga föreställningar, såsom om de ständigt återkommande
mystiska talen 3, 6 och 9 samt 7 och 12 och äfven stundom 5
och 15, med det mest rationalistiska gyckel öfver t. ex. djefvulen.
Det tyckes vara en så att säga andens naturlag, att allt hvad som
utmålas med till ytterlighet öfverdrifna förskräckligheter och ryslig-
heter, förr eller senare slår öfver att blifva komiskt. Så gick det
med hedendomens jättar och jätteqvinnor, såsom vi visat i en
uppsats om Medeltidens folkvisor (se Framtiden, 1871, sid. 327);
så gick det också i det gamla Norge med kristendomens djefvul.
Hade presternas predikan mera gällt det onda i och utom men-
niskan, då hade hon bjudit aktning; men en på fullt allvar med
klöfvar och klor, med svans och ludna öron utmålad, tvåbent figur-
kunde ej undgå att för inbillningskraften verka större förnöjelse,
än densamma kunde väcka skräck i samvetet. Fördenskull fram-
träder den onde anden i dessa folkäfventyr nästan alltid såsom
komisk figur. Huru stor hans elakhet än är, så är dock alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
