Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK FOLKDIKT OCII FOLKVIDSKEPELSE. 529
lians dumhet större. Han går aldrig utaf med seger, utan öfver-
listas gemenligen af de största dumhufvuden och får ofta slita rätt
ondt här i verlden. Stundom narrar man honom att visa sina
konster, såsom att göra sig så liten att han kan krypa in genom
ett maskhål på en nöt eller något dylikt. När han väl kommit i
fällan, blir utgången tilltäppt och slutet blir gemenligen att han
kastas på elden eller ock att hela hans fängelse knäckes sönder
af en smedslägga. Bland dessa äfventyr vilja vi synnerligast fram-
häfva »Om Gutten og Fanden» samt »Om Smeden, som de ikke
torde slippe ind i Helvede.»
Vi hafva förut något vidrört förträffligheten af de karakters-
drag, med hvilka äfventyren teckna menniskor. Gemenligen träffa
vi personer, utmärkta af en eller annan svag sida, såsom girighet,
högfärd, afundsjuka eller något dylikt. Slutkatastrofen är alltid
fogad så, att hvarje dylikt lyte blir bränmärkt, och det allrahelst
genom att ådraga sig åtlöje. Såsom då »Rike Per Krämare» får
ro färgan, då presten i »Gidske» kastas i kärret, eller då troll-
käppen dansar på tjufvens rygg. Stundom träder den personliga
karakteren mindre eller alldeles icke fram, och vigten ligger endast
och allenast på att gifva ett lifs lefvande uttryck åt en allmän
sanning, hvilken än, såsom i »Manden, som skulde stelle hjemme»,
kunde uttryckas med »skomakare blif vid din läst», än åter, såsom
i »Hjemmusen og Fjeldmusen» i »Juletræet», kunde betraktas såsom
frihetens lof, än åter ger en slående bild af all verldens dårskap,
såsom uti Eventyret om »Honen, som skulde til Dovrefjeld, forat
ikke Alverden skulde forgaa.»
Bland den hvimlande skaran af alla dessa äfventyrs hjeltar
lyfter sig en figur till betydelsen af en verkligen nationel karakter.
Det är den i så många af äfventyren framträdande »Askeladden».
Hvad den frodige »Sir John» är för det glada England, tyckes den
på en gång enfaldige och sluge, den både dofne och hjeltemodige
Askeladden vara för den norska allmogen. Askeladden är den
yngste af tre bröder. Såsom barn och yngling älskar han att,
likt Torsten Ketilsson i den gamla Laxdölingasagan och likt den
mäktige forntidshjelten Starkad, lättjefullt sitta och hänga vid
elden eller liknöjdt ligga och peta i askan. De äldre bröderna,
som skola duga till mycket, ge sig ut i verlden att göra lycka;
men korama hem med oförrättadt ärende. Askeladden, som varit
för dum att få följa med, reser sig, såsom Starkad, upp ur sin
uselhet, kommer efteråt och vinner hvad de klyftigare ej vunnit,
och segrar der de tapprare förlorat. Det är det enfaldiga men
genomhederliga hjertelagets pris, som folkfantasien älskat att fram-
Framtiden. Band. 6. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
