Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. DECEMBER.
hvad som förkunnades från predikstolen borde betraktas såsom
omedelbart från Gud utgångna befallningar. De allena voro i
besittning af sanningen samt i stånd att upplysa och vägleda
menskligheten; de voro Kristi ställföreträdare, sin fullmakt hade
de från honom, alltså egde ingen annan än han att befalla öfver
dem. 1 sin egenskap af den Allsmäktiges sändebud kunde de
med rätta benämnas englar, och det var folkets skyldighet att
lyssna till sin prest med samma vördnad, som om han verkligen
vore en till jorden nedstigen engel. Presterna voro väktare, hvilkas
aldrig slumrande vaksamhet skyddade de trogne mot hvarje fara;
de voro jordens glädje och prydnad, utvalda pilar i Guds koger,
klart skinande ljus och lågande facklor. Utan dem skulle mörkret
taga öfverhand, men genom sin närvaro spredo de ljus öfver jorden.
Derföre kallades de stjernor, och man berättade såsom väl kända
tilldragelser, att så ofta en skotsk prest låg på sitt yttersta, plägade
järtecken och under inträffa, utan tvifvel med syfte folket måtte
rätt besinna hvilken oerhörd förlust det led genom en sådan mans
bortgång.
Det skotska presterskapet gjorde sålunda allt hvad i dess
förmåga stod för att hos mängden fostra uch underhålla en anda
af trälaktig underdånighet och krass öfvertro, hvars enskildheter
påminna om medeltidens vidskepliga munklegender. Rastlöst sträf-
vade desse »själasörjare» att förmörka nationens sunda förstånd
och förbittra lifvet genom att såsom synd stämpla alla slags njut-
ningar och nöjen, äfven de mest oskyldiga. Och så grundligt gingo
de härvid till väga, att ehuru etthundrafemtio år förflutit sedan
deras öfverhöghet begynte luta mot sitt fall, äro dock märkena
efter deras händer skönjbara öfver allt. Ännu i dag bär folket
ärren efter gisselslagen; den forna träldomen är ännu i friskt
minne, och nu såsom fordom kryper menigheten för sina prester,
uppoffrande åt deras godtycke sitt oberoende, sina rättigheter, sin
samvetsfrihet.
Af alla de skräckmedel presterna anlitade till sitt väldes be-
fästande, var intet verksammare än de af dem i omlopp satta
lärorna om onda andar och eviga helvetsstraff. Så snart de
kommo in på detta kapitel, öfverflödade deras tal af de gräsligaste
hotelser i ett språk som tycktes liksom enkom beräknadt på att
skrämma åhörarne till vanvett. Och den verkan dessa hemska
skildringar frambragte blef desto kraftigare, som de stodo i full-
komlig samklang med de dystra och asketiska föreställningar,
presterskapet inskärpte inom andra områden, med hufvudsakligt
syfte att framställa nöjet såsom en synd och lidandet såsom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
