Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 545
vrede, list, hämdlystnad, afundsjuka o. s. v. Otaliga voro de utvägar,
medelst hvilka presternas Gud tillfredsstälde sitt begär att plåga
och förderfva sina skapade varelser. Inträffade hungersnöd i landet,
var det Gud som i sin vrede gjorde marken ofruktbar; utbröt en
eldsvåda någonstädes, var det Gud som på detta sätt utkräfde sin
hämd; kroppslig ohelsa var ett straff från Gud, hvadan det alltså
var mer än tvifvelaktigt, huruvida man egde rätt att söka befria
sig från densamma genom läkemedel. När en kopp-epidemi grep
omkring sig, ansågs denna både farliga och vidriga sjukdom vara
af Gud skickad till folkets tuktan, och på grund häraf förbjödo
presterna vaccinationen såsom ett gudlöst försök att lägga hinder
i vägen för verkställigheten af den Högstes dom. Äfven andra
farsoter troddes leda sitt upphof från Guds vrede; hans makt lade
sig i dagen ej genom att främja menniskornas lycka, utan genom
att tillskynda dem allt slags ondt. Oupphörligt var hans hand
lyftad öfver folket; jordbäfningar tillkännagåfvo Guds missnöje,
kometer bebådade hans stundande straffdomar; krig, pest, sträng
köld, torka, missväxt och allahanda olyckor voro, enligt presternas
lära, yttringar af Guds aldrig återvändande vrede mot menniskornas
barn ’).
’) Den massa af de gräsligaste vidskepelser och dårhusfantasier som utgjorde
sjelfva stommen i den skotska teologien under de närmast förflutna århundradena, har
ännu i våra dagar ingalunda blifvit fullständigt undanröjd. Buckle är af den åsigten,
att den religiösa ofördragsamheten och vidskepelsen icke slagit så djupa rötter i något
annat civiliseradt land, som i det nutida Skotland. Till stöd för sin mening härutinnan
omnämner han en tilldragelse vid kolerans härjning i Skotland år 1853. Presbyteriet
i Edinburgh ville icke veta af några sanitära åtgärder till kolerafarsotens hämmande,
men förfrågade sig i stället hos inrikesministern lord Palmerston, om han icke ville
bedja drottningen förordna i Skotland en allmän faste- och bönedag i och för kolerans
afvändande. Man utgick härvid från den, enligt de ortodoxes förmenande, alldeles
sjelfklara förutsättningen, att koleran vore af Gud skickad till Skotland till ett straff
för folkets synder. Lord Palmerston delade imellertid ej denna uppfattning. Det
svar han gaf på den i fråga varande anhållan, börjar på följande sätt:
»Universums skapare har fastställ vissa naturlagar för den planet, som vi bebo,
och menniskornas väl eller ve beror på dessa lagars iakttagande eller försummande.
En af dessa lagar gör helsan beroende af frånvaron utaf sådana gasartade utduustningar,
som uppstå der menskliga väsen bo alltför trångt tillsamman, eller der auimaliska
eller vegetabiliska ämnen ruttna. Sjukdom är enligt samma lagar den nödvändiga
följden af sådana inflytelser. Dock har det behagat skaparen att låta det stå i mensklig
makt att vidtaga sådana inrättningar, som förhindra, bortföra eller oskadliggöra dessa
gaser. Och det är mensklig pligt att iakttaga dessa lagar och begagna de förmögen-
heter, som försynen gifvit oss till vår egen välfärd.»
Lord Palmerstons svar gick alltså kort och godt ut derpå, att skottarne gjorde
bättre i att sörja för renhållningen, än att fasta. »Vidtagas icke ändamålsenliga sanitära
åtgärder», yttrar lorden i slutet af sitt bref, »skola öfverbefolkningen och orenligheten
Framtiden. Band 6. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
