Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
Under inflytande af ett sådant åskådningssätt utbildade sig
efterhand en uppfattning af det moraliskt tillåtna, enligt hvilken.
alla menniskohjertats naturliga böjelser, alla nöjen och njutningar,
all glädtighet och lefnadslust bränmärktes såsom straffvärda synder,
ofelbart bära sina dödliga frukter, trots allt bedjande och fastande af en förenad men
overksam nation.» — Att skrifvelsen utaf presbyteriet i Edinburgh betraktades såsom
en afskyvärd utgjutelse af den gamle Palmerstons »otro», följer af sig sjelft. Lyck-
ligtvis handlade stadens kommunalstyrelse i enlighet med lord Palmerstons uppfattning,
och staden hemsöktes ej heller af koleran på långt när så strängt år 1854, som vid
föregående tillfällen.
»Denna brefvexling mellan de skotska kyrkomyndigheterna och den engelske stats-
mannen», anmärker Buckle, »bör icke anses såsom en episod af ringa betydenhet. Till-
dragelsen är tvärtom en yttring af den fruktansvärda kamp mellan teologien och veten-
skapen, som tog sin början med vetenskapens förföljande och dess målsmäns martyrdöd,
men som i våra dagar uppenbarligen ledt till det grundliga förstörandet af denna
gamla teologiska verldsåskådning, som bragt ett så outsägligt elände öfver mensklig-
heten.» (Jmfr. History of Civilization in England, vol. 5, sid. 334).
Representanter af den bortdöende »teologiska verldsåskådningen» möta oss i våra
dagar ej allenast bland dogmlärans sträfva, formalistiska anhängare i Skotland. Äfven
inom den svenska kyrkans alltför skumma tempelhvalf — ja — bedröfligt att säga —
företrädesvis der — drifva teologiska gengångare sitt spel; äfven hos oss behaga sig
»rättrogna» predikanter i håruppresande skildringar af helvetet och den eviga fördö-
melsen, eller, måhända ännu oftare, i sliskigt känslopjunk om försoningen och förso-
naren. ’ (»Frälsaren, den söte, lille, käre, snälle vännen, vår sötaste, käre brudgum»,
som de kalla honom, »han kastar våra synder bakom oss, han tager all vår synd bort,
kom till honom, kom till honom» — sa tala de, sa sjunga de på melodier, som man
vore frestad att kalla slagdängsmelodier, och upprepa en mängd bibelspråk om Jesu
försoning, som dc låta komma syndaren till del utan det ringaste vilkor å hans sida,
hvilket Nödvändigt leder till den stora villfarelsen, att den tredje artikelns lära om
förnyelse och helgelse nära nog helt och hållet lemnas åsido, och till en säkerhetstro,
som sätter menniskan i den vådligaste andliga trygghet.» Så beskrifves den sedelära,
som af Evangeliska Fosterlandsstiftelsens »inre missionärer» förkunnas vida omkring i
våra bygder, i broschyren Om Sekt- och Kolportörväsende, sid. 50). Äfven hos oss
hafva på senaste tiden högvördige prelater, »renlärighetens» banerförare, i riksbekanta
.sändebref» uttalat sin oförgripliga mening, att hungersnöden i en viss provins egentligen
borde anses såsom en af Gud föranstaltad tuktan för invånarnes synder, med speciel
hänsyn till den genom »de större tidningarna» kringspridda »grofva otron». Men äfven
hos oss hafva — tilläggom det —- energiska protester mot prestlärans vidskepelser
icke uteblifvit. Den svenska nationen är till sitt anlag en för kristendomens allvar i
hög grad mottaglig nation; och ju mera vår kulturutveckling kommer att ga på
djupet, ju kraftigare det ursprungligt nationela framträder i sin ideala egendomlighet
och blir den ledande principen i arbetet för vår odlings framtid — desto tydligare
och allsidigare skall den äkta svenskhetens kristliga grundlynne träda i dagen. Men
pa det att detta må kunna ske, på det att den heliga elden må från altaret sprida
ljus och värme till alla, måste — så lyder äfven denna gång vårt »præterea censeo» —
dogmtron — den sanna trons karrikatur — rödjas ur vägen. Och nedrifningsarbetet
i den riktningen — hvilket indirekte blir ett uppbyggande arbete — gör med hvarje
år allt större framsteg inom våra landamären. Ett nytt »sändebref» i samma anda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
