Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTI,ÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 547
Folket lefde i en beständig fruktan för att, utan att veta af det,
begå någon dödlig synd, som skulle nedkalla Guds vrede öfver
dess hufvud. Det var en synd, om en moder önskade föda söner,
och hade hon gjort detta, var det syndigt att oroa sig för deras
välfärd. Det var en synd att söka behaga andra menniskor, ty
man kunde då ej undgå att sjelf blifva misshaglig för Gud. Alla
förströelser och sällskapsnöjen, de måtte synas än så oskyldiga,
borde omsorgsfullt undvikas; för glädtighet borde man taga sig
till vara; ett småleende, såvida det ej öfvergick till skratt, kunde
vara tillåtet då och då, men under alla omständigheter var det
syndigt att småle på Söndagen. Till och med på hvardagarue
borde en verkligen kristligt sinnad menniska hellre sucka och gråta,
än småle. Det var en synd att finna nöje i beskådandet af ett
vackert landskap; dylika fåfängligheter borde man lemna åt de
oomvände, som förde ett så dåraktigt tal om »naturens skönhet».
Den kristne visste bättre besked; för hans klarsynta öga framstod
naturen sådan hon var i sin sanning: ett vederstyggligt hemvist
för synden, lasterna och brotten. Verlden med alla de ting som
deruti äro försämrades allt mer och mer; liljorna hade ej samma
hvithet, rosorna ej samma doft som fordom; sjelfva solen lyste
numera med ett ständigt mattare sken. I hela tillvaron fanns
ingenting skönt, ingenting beundransvärdt, utom ett: den skotska
kyrkan; att glädja sig öfver henne var det enda tillåtna nöjet.
Att skrifva poesi eller åhöra musik var en svår förbrytelse; de
nationela pipblåsarne förbjödos af presterskapet att låta höra sig
vid bröllopp eller andra högtidligheter. Dans ansågs vara en så
utomordentligt stor synd, att ett särskildt förbud mot densamma
upplästes i Edinburghs kyrkor. Det var en synd, påstodo presterna,
att på Söndagen vandra från en by till en annan, eller att gå in
som det af biskop Beckman utfärdade med anledning af hungersnöden i Norrland år
1867 skulle otvifvelaktigt framkalla en från nationens djupa leder med ännu större
enstämmighet än förra gången afgifven protest mot den prelatensiska förmätenheten
att »tillrycka sig den inspirerade profetens embete och fördrista sig att tolka den
högstes planer — — att tala om gudomliga straffdomar och utpeka någon särskild
orsak till dem», samt mot åsigten »om jordelifvet såsom ett tillstånd, i hvilket vi
kunna pocka på sällhet, såvidt vi icke genom läsningen af otrosskrifter och andra
mindre synder nedkalla Guds vrede öfver oss». (De citerade uttrycken återfinnas i den
skarpa kritiken af »sändebrefvet» uti Göteborgs Handelstidning d. 24 Oktober 1867.
Den svenske biskopens manifest rörande orsakerna till årets hungersnöd ställes af förf,
i G. H. T. i jembredd med det skotska presbyteriets af Buckle omtalade menings-
yttring angående det lämpligaste skyddsmedlet mot koleran. En och samma krasst
supranaturalistiska uppfattning af Guds verldsstyrelse synes ligga till grund för utta-
landena på båda hållen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
