Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 FRAMTIDEN. FJERDE ABGÄNGEN. 1871. DECEMBER.
på, ett värdshus, besöka en vän, vattna sin trädgård eller raka
sitt skägg. På Söndagen fick ingen tänka på att sköta sin helsa;
att bada på den dagen var i högsta grad syndigt, då badandet ej
blott var helsosamt utan äfven ett nöje
I allmänhet åsyftade den tidens predikningar och uppbyggelse-
litteratur att framställa jorden såsom en dyster jämmerdal, hvilken
menniskan borde genomvandra under suckan och bäfvan. Hvarje
yttring af en frisk och sund mensklighet betraktades såsom en
fördömlig synd. Presterskapet beröfvade folket dess nationela
fester, lekar och förlustelser; de qväfde och qväste hvarje glädje-
utbrott, tillstoppade hvarje öppning, genom hvilken nöjet eller
känslan af lefnadslycka skulle kunnat intränga, och sträfvade oaf-
låtligt att öfverallt utbreda en stämning af missmod och sorgbun-
denhet. Deras bemödanden i detta hänseende kröntes med fram-
gång. Ett andligt mörker lägrade sig öfver landet; den skotska,
nationalkarakteren under det sjuttonde århundradet hopkrympte och
stannade på ett vänskapligt sätt i växten: folket bief surmulet,
inbundet, melankoliskt; modet och företagsamheten försvunno.
Sådana voro frukterna af »den rena lärans» herravälde i Skotland.
»Dessa tilldragelser har jag», skrifver Buckle, »framdragit ur
den förgätenhet, i hvilken de råkat sedan lång tid tillbaka, dels
emedan kännedomen om dem är nödvändig för en rätt uppfattning
af det skotska lynnets art, och dels emedan jag önskade ådaga-
lägga, hvilka frukter den teologiska verldsåskådningen bär i sitt
’) Den skotska ortodoxiens bistert asketiska betraktelse af lifvet eger, i all sin
hardt nära otroliga absurditet, mångfaldiga beröringspunkter med åskådningssättet inom
vissa »bekännelsetrogna» riktningar i Sverige. Man jemföre Buckles ofvanstaende
skildring med den af en sakkunnig författare skrifna uppsatsen Om vår tids pietism och
ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan i Novemberhäftet af Framtiden
1870. »Pietismen», yttrar hr J. A. S., »vill reformera kyrka och presterskap, hvilka
den anser hafva mer och mer aflägsnat sig från sektens grundasigt om menniskans
absoluta syndaförderf. — — — Den vill gifra allt en religiös prägel och utmärker
sig äfven i det yttre genom en viss tillbakadragenhet i umgänget, ett visst manér och
språk, det s. k. Kanaans, samt genom suckar öfver verlden och en viss tvetydig åtbörd
vid blotta nämnandet af ordet dygd, ’fy emedan den i fråga varande sekleriska rikt-
ningen anser verlden full af endast synd och uselhet, så håller den det för ett gudlöst
öfvermod att eus tala om »dygdiga» menniskor. De s. k. medeltingen, såsom dans,
spel, gladare sällskap, musik (med undantag af den högtidligt allvarliga kyrkomusiken),
men framför allt dramatisk konst äro för de äkta pietisterna en styggelse.––––––
Sådant förhållandet nu visar sig, är pietismen ett ganska utbredt tänkesätt, cch man
igenfinner det så hos de högsta som lägsta klasserna i samhället, hos de förra vanligen
såsom följd af mätthet på sinliga njutningar, i hvilkas ställe man nu väljer att frossa
i fromma känslor, hos de senare åter i följd af timliga lidanden, för hvilka man söker
tröst i högre rymder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
