Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De privilegierades tjänster till samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera gifvande sådana de adlige, deras släktingar, vänner
och tjänare. “Frankrike liknade ett stort stall, där
rashästarna skulle ha dubbel och tredubbel ranson för att göra
litet eller intet, medan arbetshästarna fingo göra full tjänst
på half ranson, som ofta uteblef“, säger Taine. Hälften af
kyrkans betydliga inkomster gick till adliga prelater. De
1,500 välaflönade och lättskötta andliga tjänster, till hvilka
konungen ägde utnämningsrätt, voro en bank, hvars räntor
stodo till de storas förfogande. I ännu högre grad gällde
detta naturligtvis om de världsliga ämbetena. Af sådana
fans öfverflöd. I provinserna funnos de 37 stora
generalguvernörskapen, de 7 små, de 66
generallöjtnantsbefattningarna, de 407 särskilda guvernörskapen och många andra;
alla väl aflönade, endast bestående i
representationsskyldighet, medan lågättade intendenter hade arbetet och
myndigheten; alla afsedda för den högre adeln. Lika
inkomstbringande och minst lika onyttiga voro de otaliga
hoftjänsterna. Dessa befattningar voro ofta nog till namnet
förenade med en ringare lön, men gåfvo då i stället så mycket
större extrainkomster. Hofdamer, som officielt hade 150
livres i lön, gjorde sig 50,000; en sekreterare införd i
räkenskaperna till 900 livres kunde taga in 200,000 årligen.
Men egentligen var det de militära ämbetena, till hvilka
adeln hade företrädesrätt. Officersplatserna voro i
allmänhet adelsmän förbehållna; de utnämdes till officerare ofta
nog redan i vaggan. Det gagn de adliga befälhafvarna
gjorde var i regeln ringa. Någon tjänstgöring i fredstid
kom för dem aldrig i fråga, åtminstone ej för de förnäma;
i krig infunno de sig för att vara i vägen, oöfvade och
odugliga som de voro. Lejonparten af anslagen till armén
gick till aflöning åt dessa högre officerare. Strax före
revolutionen räknade man ej mindre än 1,171
generalspersoner. Om de lägre officerarna voro sämre aflönade, så
voro de i stället så mycket flera; man räknade en officer
på hvar tredje soldat.
Öfver de högre domarplatserna förfogade i allmänhet
den del af den franska adeln, som man företrädesvis
kallat ämbetsadeln. Denna hade till de ifrågavarande
ämbetena full äganderätt; de gingo i arf inom vissa familjer
och kunde säljas. Att ett dylikt förhållande ej var till
gagn för tjänsten ligger i öppen dag. Dessa ärftliga
domare blefvo dessutom det konservativaste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
