Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grefve Gust. Philip Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Och att man lefver, man ej vet. Man får ej råd af
hjertat taga, Ej styrka af sin ömhet draga; Förvirrad
och i nöjen snärd, Man hinner ej att sig beklaga; Man
blir förströdd, man blir förtärd, Och endast i den
konsten lärd Att fly sig sjelf och sig bedraga, Att
kunna lysa och behaga, Att bli förlorad och få verld.
Intagande, som dess föremål, skildrar detta poem
tvenne oskyldiga hjertans förening i
En ömhet, som naturen lär: Hos Daphne blott en hemlig
plåga, Som hon förtryckt i hjertat bär; Men i Alexis
bröst en låga, Som bryter ut och allt förtär.
Denna förtärande eld är med starkare färgor skildrad
i en Elegi, som uttrycker en öfvergifven älskares
förtviflan. Oaktadt någon öfverdrift i känslan och
en eller annan rad, i hvilka man ej känner igen den
CKEUTZISKA stilens måtta och renhet, förtjenar detta
stycke den lycka det gjort genom flera så nya, sorn
sköna drag.
I källans djup en vålnad visar sig, Som bjuder mig
att edert sällskap söka,
säger den till dalens andar talande svärmaren, i det
han besluter att dö. Och sedan han tagit farväl af
fält och kinder och bedt jorden gömma hans tårar i
någon blomma,
Den Zephis kunde sen i sina lockar fläta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
