Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 FÖRSTA INTRÄDET PÅ FÖRFATTARBANAN.
i en ström af ord, som upplöstes än i sång, än i ett vildt
skratt. Ändtligen var hon fri! Ännu en gång, en enda,
ville hon låta sitt hjärta tala. — »Ja», utbrast hon, vänd
till öfversten, som uppskakad kom emot henne, »hör mina
ord! Jag älskar dig! — — ren som himmeln var min känsla,
men du förstod den ej — — du stötte mig bort — — —
du. föraktade mig — — —. Jag blef brottslig — — —
men älskade dig ändå — — — älskar ännu — alltid och
evigt — och — ensam!»
»Ensam!» upprepade öfversten, bragt utom sig. Elisa-
bet upprepade ordet i växlande toner, häpen och dar-
rande: »Är det möjligt! O säg, säg det: tar du älskat
mig?»
Åskan tystnade ett ögonblick, det var som ville na-
turen själf lyssna till svaret; och det kom med ett högtid-
ligt uttaladt »ja».
Den blinda vände sitt ansikte mot himmeln, strålande
af en öfverjordisk salighet, medan hon lyssnade till öfvers-
tens bekännelse.
— — — »Blott min stränghet har frälsat dig och mig
— — — det var ej giftet du gaf mig, som undergräft min
hälsa, det var kampen mot lidelsen — sorgen öfver dig,
Elisabet! Du har varit mig oändligen dyrbar — — —
du är det än!»
Elisabet hörde honom ej mer — lyckan var för stor,
hon förlorade medvetandet och bragtes blott med svå-
righet in i sitt rum af Beata och öfversten, från hvars panna
ångestpärlorna droppade.
Elisabet låg döende. De sista dagarna omgafs hon
af allas ömhet. Professorn förde samtalet kring sjukbädden
på religiösa ämnen och angaf sålunda för den döende vägen
till förlåtelse, hopp och tröst. Elisabet lyssnade synbart
men låg orörlig och afbröt ibland talet, i det hon hviskade
de för henne så dyrbara orden: »Han har älskat mig.» En
dag hörde, henne ovetande, hennes nåd orden. Ett drag
af smärta gled öfver hennes vänliga anlete; hon gick stilla
ut, fann sin man, böjd öfver en bok i biblioteket, kysste sakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
