Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA INTRÄDET PÅ FÖRFATTARBANAN. 65
hans panna och gick. Öfversten såg efter henne, litet för-
vånad, märkte spåren efter tårar på sin hand, kysste bort
dem och återtog sin tankfulla ställning. Beata, som på af-
stånd följt hennes nåd med hennes glömda nyckelknippa,
sökte henne förgäfves genom flera rum, såg i sängkam-
maren hennes uppslagna psalmbok, med bladen vätta af
tårar, och träffade henne slutligen — i köket, där hon all-
varligt skrupensade kokerskan, för att hon glömt skilja kot-
lettraden från bringan.
En stämning af fridfullt vemod låg efter den blindas
bortgång öfver familjen H. Snart stördes dock stillheten.
En tidigare episod af berättelsen skildrar, hur familjen under
en äfventyrlig körtur oförmodadt påträffar kornetten i skog-
vaktarhyddan, där de taga in. Hyddan bebos, romantiskt
nog, af en förnäm och utfattig italiensk familj, och snart
upptäckes det, att kornetten är här för den vackra dotterns
skull. Detta äfventyr utvecklas emellertid i tragisk rikt-
ning. Kornetten och den sköna Hermina älska hvarandra,
men den senare hotas af sin styffader, en svensk baron, med
ett tvångsgiftermål, hvilket skall förlösa honom från hans
spelskulder. Kornetten bönfaller om den erforderliga sum-
man hos sin far men blir hårdt och kallt afvisad; och när
mor och systrar bedja honom taga af deras smycken, hotas
han af faderns förakt. " Våldsamt upprörd, rider kornetten
tillbaka till skogshyddan, finner den tom men erhåller på
omvägar ett bref från Hermina med ett ömt men hjärt-
slitande farväl.
Emellertid känner sig öfversten genom den hårdhet
han visat sin son utestängd från de sinas hjärtan; han
känner det bittert, där han står, ensam, blickande dystert
ut i den mörka höstkvällen. Då smyger sig en mjuk hand
i hans; han är icke lärgre ensam. Hans maka, hans lifs
trogna följeslagerska, är hos honom, hon älskar honom, och
han känner på nytt frid och lugn fylla sin själ.
S. Adlersparre, Fredrika Bremer. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
