Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SORG. ETT ÅR HEMMA. 313
andas, utan återvändo, ligger icke men lefver i andakt.
Han beder för nästan, emedan kärleken tvingar honom så;
och störes icke af förståndets anmärkning: att ingen sak-
nar Guds bistånd, för det han saknar förebedjare, och Gud
. väntar icke på vår bön för att hjälpa. Kärleken! — Min
goda Fredrika, du känner den kraften, dess heliga källa
är Gud, och att den samlar sig i honom är dess naturliga
ansträngning. Men utan verkan blifver denna ansträngning
icke heller, den är af tvåfaldig beskaffenhet.
Bönens omedelbara (underbara) verkan kan icke be-
tviflas, det är kyrkans tro, styrkt med flerfaldiga fenomen
från dess första tider, då människan lefde mera i det ome-
delbara och mindre i det medvetna. (Vår tid har varit
på väg att förlora denna rikhaltiga psykologi och har
endast återfunnit några förvirrade drag i den animala
magnetismen). Det var en uppenbarelsens tid; förgången
är icke denna sfär af lifvet, men människan har fördjupat
sig i en annan — de skola en gång förstå hvarandra .-.-
Men bönens medelbara verkningar böra ej heller förbi-
ses. Här måste den i Gud ansträngda kärleken göra sig
besvär med medlen, ja, är just den klarsynta instinkten att
finna dem. Hit höra alla anstalter till afhjälpande af
mänsklighetens nöd och elände, det lekamliga så väl som
det andliga; och skulle du anmärka, att de flesta äro verk:
ningar af mänskliga fördomar, egennytta,
så vidare, så svarar jag: Nej, utan det är den fromma kär-
leken, som tagit dessa mänskliga passioner i sin tjänst.
Jag vågar ännu ett steg och påstår, att det just är emot
egen och allmän nöd, som människoanden stärkes och
klarnar i sig själf genom förnyade ansträngningar.»
»Ofta har jag hört dig tala om ett lidande, som för-
sämrar;, fortsätter Böklin med ännu en blick i de mörka
djup, vid hvilka Fredrika i sitt bref dröjt. »Detta blir väl
öfverallt förhållandet, där den lidande saknar religionens
ljus och tröst (jag menar inneboende religion, icke utifrån
lärda satser), och är icke mera underligt än att det lekam-
liga lifvet förkväfves utan lifsluft. Dock törs jag tro, att
ärelystnad, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
