Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 PÅ ÅRSTA. SLUTET.
dödskampen. Innan ännu efter en stormig natt morgonen
grydde till årets sista dag, hade Fredrika Bremer gåttjin
i »det tysta hemlighetsfulla» bortom jordelifvet.
På nyårsaftonen spred sig underrättelsen om Fredrika
Bremers död i hufvudstaden i allt vidare och vidare kretsar,
öfverallt framkallande sorg och bestörtning. Esselde tol-
kade den allmänna stämningen, då hon under första in-
trycket af förlusten skref: »Då ljusbärarne bland folken
stanna, då deras hand domnar och deras fackla sänkes —
då stanna äfven de äflande människobarnen, lämna för en
stund sina dagliga bestyr och spana sorgset efter det slock-
nade ljuset, lyssna andlöst efter ett återljud af den kära,
välkända stämman.»”
Det var till följd af de svåra vinterkommunikationerna
blott ett litet antal af Fredrika Bremers närmaste stock-
holmsvänner, som några dagar senare (den 5 januari) följde
henne till den undangömda grafven på Öster Hanninge
kyrkogård. Men öfver den dit vallfärdande skaran hvilade
en stämning af nästan religiös beundran och tacksamhet
för den bortgångna.? Då stockholmsborna jämte de sör-
jande från Årsta slöto en krets kring den lilla med blom-
mor öfverhöljda kistan, kände också alla, att de, fåtaliga
som de voro, dock stodo som representanter för tusenden
inom och utom Sveriges landamären. Och medvetandet
om dessa osynligt närvarande, hvilkas känslor återspeglades
i 1866 års alla dödsrunor och minnestal öfver Fredrika
Bremer, gaf en sällspordt fulltonig klang åt de tacksam-
hetens och saknadens ord, som uttalades vid hennes bår.
Knappast något af det, som skrefs vid Fredrika Bre-
mers död, bär dock så tydligt saknadens prägel som hennes
gamle vän Böklins aldrig afslutade anteckningar om henne.
Vid denna tid »lade sig», såsom hans dotter säger, »en slöja
" Se Posttidningen 2 jan. 1866.
> En af deltagarne i denna färd, prof. Seved Ribbing, har skildrat
den i en omedelbart därefter skrifven uppsats, som benäget meddelats
oss. Utom medlemmar af hans familj deltogo prof. Bergfalk och major
Myhrberg, herr och fru Limnell, fröken Maria de Wylder m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
