Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3790 BILAGOR.
och beundran, ty man kan lika litet frukta och beundra som
älska med någon afsikt. Det eviga lifvet är Guds eget lif,
som uppenbarar sig i oss, och då det uppenbaras i vårt med-
vetande, så är det äfven religion. Men det eviga lifvet är
icke ett enskildt umgänge med Gud allena utan genom honom
med alla frälsta och himmelska andar, äfvensom med alla
dem, »som vilja frälsta varda och till sanningens kunskap
komma». Det är således ett offentligt lif, ett samfund. Det
kallas, där det står med sin rot i ändligheten, kyrka men
sträcker sin krona långt öfver tiden. Den gamla satsen: »utom
kyrkan ingen salighet», som så ofta blifvit missbrukad till hed-
ningars och kättares förbannelse, är så vida riktig, som ett
lif utan delaktighet i detta samfund är ett verkligen osaligt lif.
Principen (den utvecklande solkraften) för det eviga lifvet
är således fullheten af Guds eget lif, hans oändliga kärlek; och
när det alltså måste bestå i en allt innerligare och närmare
förening med honom och hvarje fulländad grad på denna
jakobsstege öppnar utsikten till ett fullare, friare och mer om-
fattande lif, så framställer sig å ena sidan den frågan, om icke
människan själf är den till medvetande komne Guden eller
om Gud är något annat än mänsklighetens ideal. Jag har
redan förut sagt dig min mening om detta ideal; det är en
vanmäktig tanke och förmår icke häfva människan ett steg
öfver naturen eller förklara ett enda moment i hennes utveck-
ling. Å andra sidan är det en icke mindre viktig fråga, om
icke denna utveckling slutligen skall utfalla i ett fullkomligt
enahanda med gudomligheten: om den icke till slut skall af-
kläda oss all individualitet — om vi skola lefva eller dö i
Gud? Ty det synes naturligt, att, såsom allt i tidens morgon
utgått af Gud, så skall det vid tidens afton försvinna i honom,
ty ingenting har bestånd utom han. Och hvad vore det
också för en kärlek, kunde man tillägga, som mot det gudom-
liga väsendet sökte förbehålla sig sin individualitet, sitt arma
jag emot Guds personlighet, och är det icke just detta jag,
som lurar likt en orm under de ädlaste offer och därigenom
förgiftar dem? >»Emedan jag älskar Gud öfver allt», sade den
ädle Spinoza, sedan han pröfvat sin kärlek, om han vore stark
nog att gifva sin skapare ett oskrymtadt offer, och stod med
offerkransen på sin- panna, färdig att med frihet och glädje
gifva det, som hvardagsmänniskan gifver af nödvändighet —
»emedan jag älskar Gud öfver allt, så fröjdar jag mig att hän-
sjunka i honom och försvinna i hans oändlighet.» Hela natu-
ren synes vitsorda denna upphöjdt tragiska åsikt. Allt fram-
står att vittna om den oändliges makt och härlighet och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
