Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF FRÅN BÖKLIN TILL FREDRIKA BREMER. 371
förstumma i hans sköte; allt är ett moment af hans: själf-
uppenbarelse, men allt försvinner på det Han må vara, och
endast en vanmäktig egenvilja kan finna det betänkligt, att
gifva sin personlighet till offer för den eviga personligheten.
Åsikten är egentligen den antika bildningens blomma,
som resignerande böjer sig vid det stora årsskiftet, och anar
icke att hon bär i sitt sköte uppståndelsens frö. Hon fram-
står öfverallt, där spekulationen uteslutande vänder sig mot
den objektiva naturen och böjer äfven människohjärtat under
dess lagar. Hon har äfven framstått i våra dagar, förhärligad
af tvenne årtusendens fysiska rön, men endast att låta kristen-
domen förklarad uppstå ur en djupare naturkunskap. Mot
denna lära skola vi nu sätta följande, som jag hoppas, rent
kristliga sanningar:
Gud är en ande, sig själf evigt uppenbar. Han har således
hvarken utvecklat sig ur ett kaos, enligt forntidens naturlära, ej
heller genom skapelsen och världshistorien först kommit tili
själfmedvetande (enligt Schellings åsikt), utan just därför, att
han är en evig personlighet, nedlade han denna i sin skapelse
och fulländade den i tidens fullbordan äfven på jorden, i den
människan Jesus Kristus, »ty såsom fadern i sig själf lif hafver,
så hafver han ock gifvit sonen att hafva lif uti sig själf.
Att hänsjunka i gudomligheten är således icke att förlora
sig i ett medvetslöst kaos, utan det är att fördjupa sig i hans
anda; men att försänka sig i någons anda är att tillägna sig
densamma, och liksom Gud förverkligar sig i människan, när han
gifver sig åt henne, så finner människan sig, när hon gifver sig åt
honom; »den som låter sitt lif för min skull, han skall finna det».
All verklig kärlek är en uppoffring af sig själf; därför
betyder i åtskilliga språk »dö i någon» detsamma som förälska
sig i någon. Men all död är blott en utgång ur det närva-
rande, det må nu vara ett andligt eller blott kroppsligt till-
stånd. I och af det elementet ett ting lefver, däri dör det
ock, ty det var blott en ändlig uppenbarelse af det oändliga
elementet, som genom det ändligas döende återgår i sig själf.
Nu kommer det alltså därpå an, hvad det är för ett element,
hvari det ändliga jaget förälskar sig. År det i en lägre sfär,
så kallas det med rätta en död och undergång; är det åter en
skön och ädel: personlighet, så är det snarare en ny födelse
och befrielse, ty jag skall redan här känna, hur alla lifvets
pulsar komma i en friare och kraftigare rörelse, hur hjärtat
häfver sig öfver hvarje fara, hur lifvets mödor bli en lek för
mina händer, hur världen ordnar sig som skapelsen, när solen
tändes. Och Gud sedan! Är han ett kaos, så skola vi dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
