Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPTARPAR ta Mt ra FIS 2 ISA GENDER
18
höga palmer lutade sina kronor mot varann över de låga
husen; tak av torkade palmblad lyste på långt håll —
som om de varit av guld — bakom trädstammarnas
mörka pelarrader; människor framträdde hastigt och
försvunno igen; röken från eldarna steg upp över mäng-
den av blommande buskar, bambustaketen glittrade där
de löpte i brutna linjer längs fälten. Ett plötsligt rop från
stranden lät klagande på avstånd och upphörde tvärt, som
om det kvävts av det nedströmmande solljuset. En vind-
stöt uppdrev mörka fläckar på den blanka vattenytan, be-
rörde våra ansikten och domnade av. Ingenting rörde
sig. Solen gassade ned över ett skugglöst djup av färger
och stillhet.
Sådan var den scen där han kråmade sig, praktfullt
klädd för sin roll, oförlikneligt värdig i sina rörelser och
imponerande till den grad, att man helt oresonligt vän-
tade att något heroiskt skulle inträffa, en mäktig hand-
ling eller sång, som med sitt plötsliga frambrytande
skulle sticka av mot den vibrerande fonden av detta
underbara solsken. Han var nästan skrämmande i sin
dyrbara utsmyckning, ty man kunde ej låta bli alt
tänka på vilka djup av fruktansvärd tomhet en sådan
utsirad fasad kunde dölja. Han var ej maskerad, —
det fanns för mycket liv hos honom, — och en mask
är endast ett livlöst ting; men han var till hela sitt upp-
trädande en skådespelare, en mänsklig varelse i offensiv
förklädnad. Hans obetydligaste handlingar voro förbe-
redda och överraskande; hans språk var högtidligt, och
alla hans uttalanden voro betydelsefulla som järtecken
och invecklade som arabesker. Han bemöttes med en så
högtidlig respekt, som man i den vanvördiga västern en-
dast bevisar monarkerna på scenen, och han mottog
den ödmjuka hyllningen med en aldrig svikande värdig-
het, sådan man endast ser den bakom rampljusen i de
högtragiska situationernas kondenserade falskhet. Det
var nästan omöjligt att påminna sig vem han var — en-
dast en obetydlig hövding över ett väl isolerat hörn av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
