Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
|
|
|
|
26
de många av infödingarnas hov och många europeiska
kolonier, han kände skogarna och havet, och han hade
— som han själv sade det — samtalat med många stora
män. Han tyckte särskilt om att prata med mig, därför
att jag hade känt några av dessa män: han syntes tro
att jag kunde förstå honom och antog med en vacker
tillit till mitt omdöme, att jag åtminstone skulle uppfatta
hur mycket större han själv var. Men han föredrog lik-
väl att tala om sitt födelseland — en liten Bugistat på
Celebes. Jag hade någon tid förut besökt ön, och han
frågade ivrigt efter nyheter därifrån. Då ett namn blev
nämnt under våra samtal brukade han säga: »Vi summo
tillsammans medan vi voro barn»; eller, »Vi ha jagat
tillsammans — han kunde hantera snara och spjut lika
väl som jag». Emellanåt började hans stora ögon oro-
ligt rulla; han vredgades eller smålog eller blev tank-
full. Och medan han tyst stirrade framför sig, nickade
han sakta ibland mot någon vision från det förflutna.
Hans mor hade varit härskarinna över en liten, halvt
oavhängig kuststat vid inloppet till Boniviken. Han ta-
lade med stolthet om henne. Hon hade varit en beslut-
sam kvinna, både då det gällde statens affärer och hennes
eget hjärtas angelägenheter. FEfter sin första mans död
gifte hon om sig — utan att låta sig förfära av höv-
dingarnas våldsamma opposition — med en rik affärs-
man, av okänd släkt, från Korinchi. Karain var hennes
son i detta senare gifte, men hans olyckliga börd hade
tydligen ingenting att göra med hans landsflykt. Han
sade ingenting om dess orsak, fastän han en gång med
en suck lät undslippa sig: »Ha! mitt land skall ej mera
känna tyngden av min kropp». Han berättade oss gärna
om sina vandringar, och beskrev noggrant om hur det
gick till då viken erövrades. Hänsyftande till folket på
andra sidan kullarna, mumlade han sakta med en vårds-
lös handrörelse: »De kommo över bergen för att strida
med oss, men de som undsluppo vände aldrig åter». Han
satt tankfull en stund, småleende för sig själv. »Mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
