Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
hand, drog det med ett vinande ljud ur skidan, och drey
spetsen ned i jorden. Fästet skälvde, befriat från hans
grepp, framför honom på det tunna, upprättstående bla-
det, — som om det haft liv. Han tog några steg bakåt
och talade trotsigt, men med dämpad röst, till det vibre-
rande stålet: >»Om det finns makt i eld, i järn, i den
hand som smidde dig, i de ord som uttalades över dig,
i mitt hjärtas önskan och i visheten hos dem som till-
verkade dig — så skola vi segra tillsammans!» Han
drog ut det igen, betraktande eggen. >»Tag», sade han
över sin skuldra till den gamle svärdbäraren. Den andre
torkade, orörligt nedhukad, spetsen med en flik av sin
sarong, stack vapnet tillbaka i dess skida och strök det
sakta mot sina knän, utan att en enda gång se upp. Ka-
rain, som plötsligt blivit fullkomligt lugn igen, återtog
med värdighet sin plats. Därefter upphörde vi med at:
göra honom föreställningar och läto honom gå sin väg
mot ett ärofullt nederlag. Allt vi kunde göra för honom
var att se till att krutet var värt sitt pris och att bös-
Sorna voro användbara, — fastän de voro gamla.
Men leken blev till slut alltför farlig. Och om än vi,
som så ofta varit med om den, föga tänkte på faran, så
beslöts det för vår räkning av några mycket respektabla
personer — vilka arbetade i lugn på kontoren — att ris-
ken var för stor, och att vi blott kunde få göra en enda
färd till. Efter att som vanligt ha gett en mängd miss-
ledande vinkar om vår destinationsort, smögo vi tyst
i väg, och uppnådde havsviken efter en mycket hastig
resa. Det var tidigt en morgon, och redan innan vi låtit
ankaret gå, var vår skonare kringsvärmad av båtar.
Det första vi hörde var att Karains mystiska svärd-
bärare för några dagar se’n dött. Vi fäste oss icke så
mycket vid denna nyhet. Det var visserligen svårt att
föreställa sig Karain utan hans oskiljaktiga följeslagare.
Men mannen var gammal, och han hade aldrig talat
med någon av oss. Ja, vi hade knappast någonsin hört
hans röst; och vi hade vant oss att betrakta honom såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
