Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
++
fruktan och vördnad, som om de trott oss vara besatta
genom hemsökelse av någon gud. Men några förstodo
icke vårt språk, och andra förbannade oss, eller frågade
föraktfullt efter anledningen till vårt sökande. En gång
ropade en gammal man efter oss: ”Låt bli"
»Vi gingo vidare. Vi gömde våra vapen och stego öd-
mjukt åt sidan för männen som redo längs vägen. Vi
bugade oss djupt på gårdsplanerna för hövdingar, som
icke voro för mer än slavar. Vi gingo vilse bland fäl-
ten och skogsmarkerna. En natt kommo vi i en
snårfylld skog till en plats, där gamla, söndriga väggar
fallit ned bland träden, och där besynnerliga avgudabil-
der av sten — uthuggna bilder av djävlar med många
armar och ben, med ormar lindade kring sina kroppar,
med tjugu huvuden och bärande hundra svärd — tyck-
tes leva och hota i ljusskenet från vår lägereld. Ingen-
ting skrämde oss. Och på väggarna, vid eldarna, på
viloställena talade vi alltid om henne och om honom.
Deras tid var snart ute. Vi talade aldrig om annat.
Varken om hunger eller törst, eller trötthet eller tvek-
samma hjärtan. Nej! Vi talade endast om honom och
om henne. Om henne! Och vi tänkte på dem — på
henne! Matara satt grubblande vid elden. Jag satt och
tänkte och tänkte, tills jag plötsligt igen kunde se bilden
av en kvinna — skön och ung, stolt och hög och öm
— som reste bort från sitt land och sitt folk. Matara
sade: ”När vi finna dem skola vi döda henne först för
att utplåna skammen — sedan måste mannen dö.” Jag
sade: ”Det skall så ske, det är din hämnd. Han stir-
rade länge på mig med sina insjunkna ögon.
»Vi kommo tillbaka till kusten. Våra fötter blödde och
våra kroppar voro avmagrade. Vi sovo i trasor i skug-
gan av steninhägnader; smutsiga och eländiga strövade
vi omkring på de vita männens gårdar. Deras håriga
hundar skällde mot oss, och deras tjänare ropade: ”Bort"|
redan på långt håll. Usla stackare, som vaktade ga-
torna utanför stenkampongerna, frågade oss vilka vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
