Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
pärlor i grunda vikar, översållade med svarta klippor,
vid sandiga och ödsliga kuster. Och överallt blickade
vi oss omkring, lyssnade och frågade. Vi frågade han-
delsmän, rövare, vita män. Man svarade oss med hån,
med skämt och bedrägeri — med förundrade eller för-
aktliga ord. Vi unnade oss ingen vila; vi tänkte aldrig
på hemmet, ty vårt arbete var ej utfört. Ett år gick
förbi, därefter ett annat. Jag upphörde att räkna anta-
let nätter, månader, år. Jag tog vård om Matara. Han
fick min sista handfull ris; fanns det vatten endast för
en, så var det han som fick dricka det. Jag svepte in
honom om han darrade av köld; och när den brännade
sjukdomen föll över honom, satt jag sömnlös nätterna
igenom och fläktade över hans ansikte. Han var en
stolt man, och min vän. Han talade om dagarna med
raseri om henne, men med sorg, då det var mörkt; i
hälsa och sjukdom mindes han henne. Jag sade ingen-
ting; men jag såg henne varje dag — alltid! ’ Till sist
såg jag blott hennes huvud, som om det skulle tillhört
en kvinna som vandrade i den lågt liggande dimman på
en flodbrädd. Sedan satt hon vid vår eld. Jag såg
henne! Jag betraktade henne! Hon hade ömma ögon
och ett hänförande vackert ansikte. Jag mumlade till
henne under natten. Matara frågade ibland sömnigt:
"Till vem talar du? Vem är där?” Jag svarade hastigt:
"Ingen ... Det var en lögn. Hon lämnade mig aldrig.
Hon delade värmen vid vår eld, hon satt på min bädd
av löv, hon sam över sjön för att följa mig ... Jag såg
henne! ... Jag säger er att jag såg hur hennes långa,
svarta hår spridde sig bakom henne på det månbelysta
vattnet, då hon sam ut med bara armar vid sidan av
vår snabba farkost. Hon var skön, hon var trogen, och
i de främmande ländernas tystnad talade hon sakta till
mig på mitt folks språk. Ingen såg henne, ingen hörde
henne; hon var endast min! Under dagen gick hon
framför mig längs tröttsamma vägar i mjuk och böjlig
gång. Hennes kropp var rak och smidig som en smärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
