Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
48
lindor och täta häckar, som höllo folk på avstånd. Den
tredje natten kommo vi beväpnade, och lade oss bakom
häcken.
»En riklig dagg trängde oss ända in i köttet och gjorde
till och med våra inälvor kalla. Gräset, kvistarna och
bladen, som voro våta av daggdroppar, sågo grå ut un-
der månskenet. Matara, som låg hoprullad i gräset,
darrade i sömnen. Mina tänder skallrade så, att
jag fruktade att ljudet därav skulle väcka upp hela nej-
den. På avstånd hördes de vita männens gårdsvakter slå
sina slagverk av trä och ropa i mörkret. Och, liksom
varje natt förut, såg jag henne nu vid min sida. Hon
log ej mer!... Ångestens eld brann i mitt bröst och
hon viskade till mig med deltagande, medlidsamt, mjukt
— såsom kvinnor kunna det. Hon lugnade ångesten i
mitt sinne, hon böjde sitt ansikte över mig — ett an-
sikte som rövar mäns hjärtan och tystar deras förstånd.
Hon var helt min, och ingen kunde se henne — ingen le-
vande varelse? Stjärnorna skeno genom hennes bröst
och genom hennes böljande hår. Jag var överväldigad
av ånger, av ömhet, av sorg. Matara sov... Hade jag
sovit? Matara skakade mig vid axeln, och solens strålar
torkade redan gräset, buskarna och löven. Det var dag.
Den vita dimman hängde i klutar mellan trädens grenar.
»Var det dag eller natt? Jag såg ingenting mer, innan
jag hörde Matara andas häftigt vid min sida, och därpå
såg jag utanför huset — henne! Jag såg dem båda. De
hade kommit ut. Hon satt på bänken vid väggen, och
trädens blomtyngda kvistar hängde över hennes huvud
och blandade sig med hennes hår. Hon höll ett skrin
i sitt sköte, och blickande ned i det räknade hon tydli-
gen tillökningen av sina pärlor. Holländaren stod vid
hennes sida, han smålog mot henne. Hans vita tänder
glänste; håret på hans läpp liknade två vridna flammor.
Han var stor och fet och glad, och utan fruktan. Ma-
tara öste ny tändsats ur sin hand, skrapade flintan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
