Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
tumnageln, och räckte bössan åt mig. Åt mig! Jag tog
emot den ... Det var mitt öde och hans!
»Han viskade i mitt öra, liggande framåtlutad: ”Jag
skall krypa närmare, och sedan — min hämnd... hon
skall dö för min hand. Du siktar på det feta svinet
där. Låt honom först få se hur jag utplånar min skam
från jordens yta — och sedan... du är min vän —
döda med ett säkert skott" Jag sade ingenting; det
fanns ingen luft i mitt bröst, det fanns ingen luft i värl-
den. Matara hade hastigt lämnat mig. Gräset rörde
sig. Därpå prasslade en buske. Hon lyfte upp huvu-
det.
»Jag såg henne! Min tröstarinna under sömnlösa nät-
ter och tröttsamma dagar, min ledsagarinna under oro-
liga år! Jag såg henne! Hon blickade rakt mot den
plats, där jag låg nedhukad. Hon satt där alldeles så-
dan jag sett henne under åratal — troget vandrande vid
min sida. Hennes ögon voro sorgsna, men läpparna logo,
och hon blickade mot mig... Läpparna logo! Hade
jag ej lovat att hon icke skulle dö!
»Hon var långt borta, och jag kände det som vore
hon mig nära. Hennes beröring smekte mig och hennes
röst mumlade och viskade över mig och omkring mig:
"Vem skall bli din ledsagarinna, vem skall trösta dig,
om jag dör? Jag såg en blommande dunge till vänster
om henne röra sig litet... Matara var färdig... Jag
ropade högt — ”Vänd om"
»Hon reste sig häftigt, skrinet föll, pärlorna runno
vid hennes fötter. Den fete holländaren rullade hotande
sina ögon i det stilla solskenet. Jag lyfte bössan till
axeln. Jag stod på knä, och var orörlig — orörligare
än träden, klipporna, bergen. Men fälten, huset, mar-
ken och himlen gungade hit och dit framför den långa,
stadiga bösspipan, såsom skuggorna gunga i skogen en
blåsig dag. Matara rusade fram ur snåret; framför ho-
nom virvlade avslitna blommors kronblad, som drivna
av en stormvind. Jag hörde henne skrika; jag såg henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
