Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
springa fram med utslagna armar för att skydda den
vite mannen. Hon var en kvinna från mitt land, och av
ädel börd. De äro sådana! Jag hörde henne skrika av
ångest och fruktan — och allt stod stilla! Fälten, huset,
marken och himlen stodo stilla — medan Matara sprang
emot henne med lyftad arm. Jag tryckte på hanen, säg
en gnista, hörde ingenting; röken drev tillbaka mot mitt
ansikte. Sedan kunde jag se Matara falla framstupa och
ligga med utsträckta armar vid hennes fötter. Ett sä-
kert skott! Solskenet berörde min rygg kallare än ett
rinnande vatten. Ett säkert skott! Jag kastade bort bös-
san. De stodo båda lutade över den döde, som om de
blivit förhäxade. Jag ropade till henne: ”Lev och minns!
Därefter stapplade jag för en stund omkring i ett kallt
mörker.
»Bakom mig hördes höga rop och ljud av springande
fötter; främmande män omringade mig, ropade menings-
lösa ord i mitt ansikte, knuffade mig, drogo och stödde
mig... Jag stod inför den feta holländaren: han stir-
rade på mig, som om han mist sitt förstånd. Han ville
veta, han talade hastigt, talade om tacksamhet, husrum
och värn, guld — han gjorde många frågor. Jag skrat-
tade honom mitt upp i ansiktet. Jag sade: ”Jag är en
Korinchi-resande från Perak, och vet ingenting om den
döde mannen. Jag vandrade längs vägen, då jag hörde
ett skott, och ert dumma folk rusade ut och släpade
mig hit.” Han sträckte upp armarna, han undrade, han
kunde ej tro, han kunde ej förstå, han skrek och lar-
made på sitt eget språk! Hon hade slingrat sina armar
om hans hals, och över sin axel stirrade hon på mig
med vidöppna ögon. Jag log och betraktade henne; jag
log och väntade att få höra ljudet av hennes röst. Plöts-
ligt frågade henne den vite mannen: ”Känner du honom?”
Jag lyssnade — mitt heia liv låg i mina öron! Hon
betraktade mig länge med stadig blick, och sade sedan
högt: ”Nej! Jag har aldrig sett honom förr... Huru!
Aldrig förr? Hade hon redan glömt så många nätters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
