Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
ma ut ifrån en drömmande värld och tränga in i kaju-
tans lampsken. Karain talade:
>»Jag levde i en skog.
»Hon kom icke mera. Aldrig! Icke en enda gång!
Jag levde ensam. Hon hade glömt. Det var gott. Jag
behövde henne ej; jag behövde ingen. Jag fann ett över-
givet hus i en gammal rödjning. Ingen kom i dess när-
het. Emellanåt hörde jag på avstånd röster av männi-
skor, som gingo längs en väg. Jag sov; jag vilade; där
fanns vilt ris, vatten i en rinnande ström — och fred!
Varje kväll satt jag ensam framför hyddan vid en liten
eld. Många nätter gingo förbi.
»Så en kväll medan jag efter att ha ätit satt vid min
eld, blickade jag ned mot marken och begynte erinra
mig mina vandringar. Jag lyfte upp huvudet. Jag hade
icke hört något ljud, något prassel eller några fotsteg —
men jag lyfte upp huvudet. En man närmade sig mig
tvärs över den lilla uthuggningen. Jag väntade. Han
kom fram utan att hälsa och satte sig ned vid elden. Så
vände han ansiktet mot mig. Det var Matara. Han stir-
rade stelt på mig med sina stora, insjunkna ögon. Natten
var kall, värmen i elden dog plötsligt ut, och han stir-
rade på mig. Jag steg upp och gick min väg, och läm-
nade honom ensam vid elden, som icke värmde.
»Jag vandrade hela den natten, hela följande dag, och
på kvällen tände jag upp en stor eld och satte mig ned —
för att vänta på honom. Han kom icke inom ljusske-
net. Jag hörde honom tissla och tassla i buskarna här
och där. Jag förstod till slut vad han sade — jag hade
hört samma ord förut. ”Du är min vän, döda med ett
säkert skott!
»Jag höll ut så länge jag kunde — sedan sprang jag
bort, på samma sätt som jag i natt sprang från min
gård och simmade till er. Jag sprang — jag sprang som
ett gråtande barn, som lämnats ensamt långt borta från
hemmet. Han sprang vid min sida, utan steg, och vis-
kade, viskade — osynlig, men hörbar. Jag sökte upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
